Namn: Cecilia Malmström 43 år
Yrke: Polarguide
Arbetsplats: Antarktis, Grönland, Svalbard
Bor: I Åbo, Jädraås, är född och uppvuxen i Vilhelmina i Västerbotten.
Familj: Maken Johan arbetar som teknisk chef i Ockelbo, barnen Hanna 13 år, Kalle 10 år, Nisse fem år, 22 hundar, en katt.

Cecilia Malmström är pionjär. Hon var den första svenska kvinnan på den geografiska sydpolspunkten. Det var 1993 då hon arbetade i ett forskningsprojekt där man borrade djupa hål i inlandsisen. Cecilia blev då också den första kvinnan i världen som arbetat som tekniker på iskalla Sydpolen där medeltemperaturen ligger på -40 grader. Efter den resan satt hon i alla TV-soffor och pratade, sedan blev det tyst. Nu är hon aktuell igen som en av 12 kvinnor i en bok som heter ”Kvinnor som vågar” och som ges ut under våren. Till hösten ger hon ut boken ”Nya motpoler” på Forum förlag som handlar om hennes liv, jobb och erfarenheter. Dessutom produceras en dokumentärfilm om henne för Sveriges Television.

Vad är på gång just nu yrkesmässigt?

- Det är nu sjätte året som jag jobbar som polarguide men jag har känt att resorna är för långa, och jobbigast är Antarktissäsongen eftersom jag reser så långt bort. Jag har de senaste två somrarna inte varit på barnens skolavslutning och bara haft tre veckors semester på deras sommarlov. Därför har jag jobbat för att kunna behålla guidejobbet men ändå vara ledig på sommaren. Och så blir det nu. Jag ska nu i april till Portugal och kliva på ett fartyg som heter MS Fram och göra en ”Europacruise” för första gången. Det är samma fartyg som jag sedan åker med till Grönland i maj. Båten går över Portugal, England och Island och sedan till Grönland.
- I höstas provade jag på att jobba i Nordnorge med en ny produkt, för norska Hurtigruten som jag också jobbar som polarguide åt. Nu ska jag fortsätta med det uppdraget i höst. Mitt uppdrag är att undervisa andra i hur man bemöter gästerna på ett fräscht sätt.

Privat då, du har just flyttat?

- Ja till ett nytt hus som vi både ritat och byggt själva. Vi ska ha tvättstuga bastu, klättervägg, gym och ett stort garage. Men det är inte klart så vi bor just nu i ett rum och kök.

Yngste sonen Nisse fem år, kommer nu cyklandes in i hallen. Han vill visa upp sin cykel för oss. Mamma Cecilia har just städat och vaskat golven men det bryr sig inte Nisse om. Han vill visa upp pärlan för gästerna.

Ni har 22 hundar varför det?

- Min man tävlar i långdistans och kör 60 mil med dem på tävlingar. Han behöver 16 hundar åt gången och några att byta av med. Sedan har vi tre valpar och två pensionärer. När de ska ha mat då är det hans hundar. När hundgårdarna ska rengöras är det hans hundar. Har du matat dina hundar brukar jag säga. Skratt! Det är effektivt.

Vad betyder Jädraås för dig?

- Det är hemma! Det var från början en plats där jag besökte min mans släktingar, men idag är det min trygghet och hem. Jädraås kommer att alltid vara vårt hem oavsett vad som händer eller var jag arbetar.

Ni flyttade från Stockholm till Jädraås för sex år sedan. Varför?

- Vi var här på barnens skollov och tillbringade vår tid i den gamla timmerstugan på tomten här utanför. När Nisse föddes med ett svårt hjärtfel och höll på att dö bestämde vi oss för att göra det vi drömmer om. Livet är så kort, rätt som det är försvinner det som man tror är självklart. Vi ville inte få lugn och ro men vi ville göra det som gladde oss, för Johan var det att köra hundar. Jag lämnade ett fast jobb som miljökonsult och började vikariera som lärare men så fick jag chansen att jobba som guide på Antarktis och Arktis. Då kunde jag vara hemma däremellan. Nisse är hemma mycket med mig men han vill också vara på dagis och leka. Men från två på eftermiddagen är vi hemma allihop och det är nytt och annorlunda. Så var det inte förr i Stockholm, familjen äter idag middag ihop, det gjorde vi inte i där.

Vad vet inte folk om dig?

- Att jag älskar handarbete, att virka och sticka. Och att jag ofta smygdansar hemma.

Vad tycker du om näringslivet i regionen?

- Det jag sett är att det finns ett nära samarbete mellan skolor och näringslivet och det är fantastiskt bra. Det är visionärt! Jag jobbade tidigare på gymnasiet i Sandviken och där samarbetar man med näringslivet och det ger en möjlighet för ungdomarna att få jobb efter skolan.

Har du någon favoritplats i Gästrikland?

- Ja det är hemma på trappan till vår gamla stuga. Och det är Jädraås med museijärnvägen.

Har du någon person som betytt mycket för dig här i Gästrikland?

- Det är våra vänner Niklas Carlsson kiropraktor och hans fru Pia Lejon som jobbar som stöd till familjer. De hjälpte oss när vi flyttade hit och öppnade upp för en gemenskap, hjälpte oss med kontakter. De delade med sig av sitt nätverk. Det är underbart med sådana människor när man flyttar till en ny plats.

Du är aktuell i alla möjliga mediesammanhang. Vad känner du inför all uppmärksamhet?

- Det är helsjukt, vrickat på något sätt. Det var mitt eget förslag att skriva en bok, sedan kom frågan om jag vill vara med i en dokumentär. Sedan skulle jag vara med i en till bok. Jag vet inte hur jag tar det...


Varför reser du så mycket?

- Varför? Jag säger som jag sa till min 83-åriga mamma som undrade varför hon inte hade en dotter som var som alla andra. Hon tyckte inte jag skulle ”hålla på å fara”. Men jag reser för att man kan resa. Tänk de finns så många människor som inte får resa som inte får lämna sitt land. Men sedan är jag ju utbildad geograf och intresserad av andra länder.

Skulle du kunna tänka dig ett 8-5 jobb?
Svaret kommer blixtsnabbt.

- Näää! Det har jag vetat länge, att det inte passar mig.

Hur förhåller du dig själv till ditt annorlunda och i mångas ögon exotiska jobb? Det finns inte en till kvinna i världen med minderåriga barn som guidar på både Antarktis och Arktis.

- Det finns faktiskt en till guide i Antarktis, hon har två små barn. Men hon guidar inte på Arktis som jag.
Cecilia funderar en stund och fortsätter sedan.
- Hela mitt liv har jag haft nåt nytt på gång, ett jobb, ett projekt. Mitt liv är en ständig förändring, en framåtdrivande process... Nu har jag lyckats få ett jobb som polarguide, men jag har ju valt detta själv och egentligen tycker jag inte att det är så märkvärdigt. Det är ju ett jobb som vilket som helst.