Namn: Moussa N´Diaye
Född: I Senegal, på Afrikas ostkust.
Familj: Två barn 6 &12 år och gift.
Bor: I miljonprogramsområdet Sätra i Gävle.
Grundare av: Tjäder basket och stiftelsen Rapatac.
Arbetar: 7.00-20.00 varje dag, sju dagar i veckan.

Han har sett på basket halva natten när jag träffar honom i Rapatacs lokal i Sätra centrum i Gävle en förmiddag. Jag har träffat honom många gånger och sett att han alltid hälsar engagerat på varje person han möter, barn som vuxen. Handen höjs ofta i en ”give me five” hälsning, och när vi möts gör han likadant. Han är den enda person jag hälsar på, på det sättet och innan jag hinner säga något så har han frågat mig hur JAG mår. Han skrattar och lyssnar. Totalt fokuserad och uppmärksam!

Jag frågar rakt på sak. Vad vill du egentligen med Rapatac?
- Jag vill att barnen och ungdomarna här i Sätra ska känna att de fått en ärlig chans. Att de får känna att just de är värda något och att just de har något att bidra med i vårt samhälle.

Det låter stort och det är det också. Moussa N´Diaye är trots sin positiva läggning en stark kritiker över hur integrationen fungerar i Sverige. Sätra är ett tvärsnitt av det nya Sverige, ett bostadsområde med människor från hela världen. Många barn här har därför rötterna i en annan kultur än den svenska.
- Sverige har otroligt stora resurser, ändå är så många barn här i riskzonen. Vi vuxna ger upp, vi är så trötta. Någon annan får ta hand om det. Någon annan får engagera sig.

Moussa N´Diaye tog initiativet till basketklubben Tjäder basket och är baskettränare i Sätra sedan många år. Med en över två meter lång brorsa i USA som är basketproffs, och en något kortare syster som också är basketproffs ”over there” så är engagemanget i bollsporten inte så förvånande. Genom basketen utvecklades idén till Rapatac, en idé till en ny folkrörelse i Sverige. Raptac betyder just folkrörelse på wolof som är det språk man talar i Moussas hemland Senegal.

Vi ska nu slå fast att Rapatac inte bara är Moussa N´Diaye, Rapatac är alla de som jobbar ideellt med projektet. Det finns en Rapatacstiftelse som håller i jobbet med huset och Moussa berättar hur ett 50-tal personer jobbar utan ersättning för att huset ska kunna byggas. I föreningar, i organisationer och företag.Det säger något om visionen Rapatac!

Moussa är i centrum var han än går. När han stiger in i en skolsal rusar barnen fram till honom och ropar ”Moussa, Moussa, Moussa”. Han hälsar på varje barn, nämner dem vid namn. Överallt likadant. Jag har sett det flera gånger. Efter ett inslag om Moussa i SVT Gävledala som också gick i Landet Runt ringde Senegals ambassadör i Sverige och bad om att få besöka projektet. Ambassadören var mäkta stolt över vad Moussa åstadkommit i Sverige. Även migrationsminister Tobias Billström har varit här.

Du håller väl fötterna på jorden?
- Ingen risk men hade det varit för sju år sen så kanske inte. Men idag klarar jag av att hantera uppmärksamheten.


Hur menar du?
- Mitt mål är människan. Inte pengar eller nåt annat. Jag har sett att lyckan inget har att göra med pengar. Pengar är bonus.

Tomas Stenbäck kommer in i lokalen. Han är den person som arbetat närmast Moussa i flera år och det är han och Moussa som i långa diskussioner arbetat fram visionen Rapatac.
- Moussas styrka är att han kan fokusera, gå på, jobba mot ett mål. Han ser möjligheter i företeelser men framförallt i människor. Han ger aldrig upp, han slutar aldrig tro på en människas förmåga till förbättring, fortsätter Tomas. Jag vet ingen som ger barnen så många chanser, men han vet var han har dem, man lurar inte Moussa.

Jafar Jafarnejad är också i Rapataclokalen idag. Han kom till Sverige från Iran för sju år sedan och tränar sedan fyra månader tillbaka basketbarnen med Moussa. Med hela handen pekar Moussa på Jafar och utbrister i ett leende.
- Han är fystränare och han har sju dan i Taekwondo! Förstår du vilken resurs jag har här.

Jafar berättar en historia som säger mycket om Moussa och kanske också om Sverige. Jafar berättar hur han försökte få kontakt med olika människor i Gävle och erbjöd sig att träna barn i kampsporten Taekwondo för att hjälpa barn på glid. Han är ivrig och vill visa mig några foton på datorn, där jag ser en ung Jafar som hoppar med spikraka, vågräta ben ett par meter rakt upp i luften. Jag tar reda på att sju dan är den näst högsta graderingen i Taekwondo och att det finns drygt en handfull personer i Sverige som nått dit.

Men Jafar fick ingen respons, ingen var intresserad att ta emot hans frivilliga hjälp säger han och rycker på axlarna, liksom uppgivet.
Men Moussa bjöd genast in till en träning och nu är Jafar en självklar del av Rapatacs verksamhet.
- Moussa är den enda som lyssnade på mig, säger Jafar.

Moussa ser det som sin uppgift att stötta barnen att ta vara på skolan och göra sina läxor. För att få vara med i gemenskapen som Rapatac och basketen ger så skriver varje barn på ett kontrakt att de lovar ta ansvar för skolan.
- Utan skola och utan kunskaper har de ingen chans i Sverige, förklarar Moussa. Därför ska det förutom klättervägg, baskethall osv finnas ett särskilt läxrum i Rapatachuset där de ska få läxhjälp.

Men vad är då din drivkraft?
- Barnen! Barnen är min drivkraft och att jag ser att det går att förändra till något bättre.


Han berättar att han är ett av många syskon med en far som arbetade hårt och försörjde ett 100-tal människor i hemlandet. Men han den envise pojken var oändligt älskad av sin far.
- Och bortskämd, säger Moussa och skrattar högt. Min pappa köpte min kärlek.
- Men idag gör jag inte alltid vad jag vill, utan vad jag behöver göra. Jag har växt enormt genom åren.

Du sa tidigare att du ville ge barnen en ärlig chans, vad menar du egentligen med det? Får de inte det?
-Många av barnen jag möter i Sätra har ett tufft utgångsläge.
- Det system vi har i Sverige idag är ett bra system, men många är utanför det. Och de som står utanför får inte en ärlig chans.
- Om barnen misslyckas säger vi att det är barnets eget fel, när vi måste ändra på systemet. Se till att alla blir delaktiga.

Nu i juni ska Gävle kommun ta beslut om bygglov ska ges till Rapatachuset. Huvudsponsor är Gavlegårdarna.

Nämn en person som betytt mest för dig här i Gästrikland?
- Det är Gavlegårdarnas områdesansvarige Anders Bäckström i Sätra.
- Han är den enda person som jag redan från första dagen känt tror på mig. Han har aldrig tvivlat på mig, han har gett mig en ärlig chans.

Just precis så är det med Rapatac. Visionen går ut på att se möjligheter, se att varje människa är en resurs inte ett problem. Rapatac betyder att man säger Ja istället för Nej, om att ge varje människa en ärlig chans.

Så som du blir bemött, sådan blir du tänker jag filosofiskt när jag lämnar Moussa N´Diaye i miljonprogramsområdet Sätra i Gävle.