Senaste åren har havet här varit isfritt, men just i sommar har packisen legat tät och inget fartyg har lyckats ta sig så långt norrut som till Vitön. Det är med viss oro som fartygets tyska expeditionsledare Anja Fleig planerar en landstigning i enlighet med den uppgjorda resplanen. Men vi har naturkrafterna emot oss, den nordliga vinden sveper packisen allt tätare runt Vitön. Mycket is betyder isbjörnar och isbjörn betyder ingen landstigning. Inatt klockan två vet vi vad som är möjligt.

Öga mot öga med en isbjörn

Under eftermiddagen är vi många som står ute på däck och njuter av den ogästvänliga naturen. Plötsligt avbryts all aktivitet och en röst kallar ur fartygets högtalare:
-Hello everybody, there is a polarbear on the right side of the ship.
Nu händer det som många av gästerna hoppats på, at få se kungen själv av alla djur i Arktis. Fartygets omkring etthundra passagerare ger sig mangrant upp till kaptensbryggan med kikare och kameror i högsta hugg. Jodå där är isbjörnen, försiktigt hoppandes mellan isflaken. Men den är långt borta och drar sig snabbt bortåt mot den mörkblå horisonten. Besvikna vänder vi om och kryper in i kabyssvärmen. Men där får vi inte vara länge.
- There is a second polarbear on the left side of the ship.
Vi rusar upp igen… och igen… och igen. Inom loppet av några timmar ser vi inte mindre än sex isbjörnar varav en mamma med unge. Den sista är också den mest närgågna. Det är en ensam isbjörnshona som tydligen mist sin unge. Hon närmar sig fartyget orädd och nyfiket. Kapten låter fartyget stå stilla med motorerna påslagna, för att vi ska få tid att beskåda toppredatorn själv. Hon går sakta från isflak till isflak och till slut är hon framme vid fartyget. Nu står hon rakt under fartyget orädd och tittar upp på oss. Vad hon ser är en samling runda sälliknande huvuden i olika färger på rad ovan relingen. Vi utgör ett helt fartyg med läckra mumsbitar, så nära men ändå ouppnåeliga. Tacka plåtskrovet för det!


En dokumentärfilm spelas in

Det var för tre dagar sedan som resan började i Longyearbyn, Svalbards största by. Byn ligger på Spetsbergen som är Svalbards största ö. Historiskt har Svalbard befolkats av fångstmän, gruvarbetare och valjägare men har idag sin huvudnäring från gruvindustrin och turismen. Länge var Svalbard ett ingemansland som många länder gjorde anspråk på, men idag är det under norskt herravälde med vissa rättigheter till de länder som skrivit på Spetsbergstraktatet.

Vår turistexpedition arrangeras av Spitsbergen Travel och svenska Äventyrsresor och har som mål att ta sig runt Svalbard och runda dess norra sida och sedan besöka Vitön. Den mest avlägsna och isolerade ön på hela Svalbard. Jag och fotografen Ulrika Östling från Gävle är här för att filma polarguiden Cecilia Malmström från Jädraås, för den dokumentärfilm som vi gör om henne. Hennes arbetsplats är den här gången fartyget Polar Star.

En resa i tidiga polarforskares fotspår

Vitön består som namnet antyder av en stor vit glaciär som täcker hela ön med undantag av en liten strandremsa i söder. Det var på Vitön som ingenjör Salomon August André, och Nils Strindberg och Knut Fraenkel rädda sig iland, efter deras misslyckade försök att nå Nordpolen i luftballong 1897. Men det skulle dröja 33 år innan omvärlden fick veta vad som hänt, en norsk båt hittade år 1930 kvarlevorna efter de tre männen och resterna av deras utrustning. Andréexpeditionen var ett stort misslyckande, de lyckades aldrig flyga över Nordpolen som planerat utan kraschlandade på isen ganska snart efter starten. Men expeditionens idé stod i samklang med dåtidens pionjäranda och utforskarlust och deras 30-åriga försvinnande gäckade länge en hel värld. Därför blev de också hjältar postumt när kropparna hittades och de fick en begravning värdig statsmän hemma i Sverige. Den här expeditionens mål är att komma iland på ön och se monumentet som rests där till deras minne.

Vådligt äventyr väntar

Vädret är långt ifrån det bästa, det blåser hårt och enligt isprognosen är havet fullpackat med is. Vår expeditionsledare Anja informerar oss att det är mycket osäkert om vi kan landstiga. Isen driver hela tiden och risken finns att vi kan bli instängda på ön. En upprepning av Andréexpeditionens slut vill ingen riskera. Nej det är ingen överdrift med den jämförelsen. Det är bara att titta ut för att förstå skoningslösheten i den karga Arktiska naturen.

Men även om isen skapar en passage så finns ett annat problem. Det kryllar av isbjörnar runt Vitön och isbjörn är inget som vi vill konfronteras med från en gummibåt.

Vid midnatt passerar vi 80 breddgrader nord, en magisk gräns i dessa sammanhang, så mycket längre norrut går det inte landstiga. Nästa Nordpolen kan man säga. Jag får veta att vi kommer att vara framme vid Vitön först klockan ett i natt så jag bestämmer mig för att gå till sängs och sova en stund.

Klockan kvart över ett väcker Cecilia oss, vi är framme. Hon är på väg upp på bryggan. Jag rusar efter med filmkameran för att dokumentera expeditionsteamets överläggningar. De ska gå iland och undersöka vind- och isförhållanden och se om det finns isbjörnar i närheten.

Expeditionsteamet lyckas landstiga och på radion hör vi hur de hittar en död isbjörn, en ettårsunge som förmodligen gått under av svält.

Klockan två på natten står vi så ett femtiotal gäster uppradade på däck påbylsade med allt varmt vi har med oss. Termometern visar ett par minusgrader, en fuktig dimma vilar tät över isen och det blåser en byig iskall nordlig vind.

Vitön nästa

Vi åker Zodiakbåt i tjugo minuter. Inget skyddar mot vinden i gummibåten och jag hinner tappa känseln i fingrarna innan vår båt sist av alla når land. Ett magiskt ljus lyser bakom glaciärkanten och trots kylan känner jag en stark glädje över att vara här.

Väl iland får vi en dryg kvart på oss. Jag och Ulrika är hopplöst sist av alla med den tunga filmkameran och det ännu tyngre kamerastativet. Plötsligt har jag ingen guide med det obligatoriska geväret efter mig. Jag förstår att en attackerande isbjörn bakifrån är fullt möjlig och svänger mig om med stativet på axeln i en cirkel, för att konstatera att jag har ryggen fri. Vad jag gjort om jag upptäckt en isbjörn vet jag inte.

Vi kollar dock in vedtraven som Andréexpeditionen lämnade kvar för exakt 103 år sedan och Andréemonumentet som sattes upp till deras minne. Det unika besöket går snabbt men tjugo minuter räcker. Isrörelserna har skapat en direkt passage till fartyget och återfärden tar bara fem minuter.

Det omöjliga uppdraget

Men än lurar farorna och ytterligare 30 personer står och väntar på att åka ut till Vitön. Samtidigt som de sätter sig i Zodiakbåtarna går jag upp till bryggan och pratar med den polske säkerhetsofficeren Derek. En förtroendeingivande person som behärskar åtta språk och som denna tidiga gryning dirigerar gummibåtarna genom isflaken via kommunikationsradion.
- This is a mission impossible, säger han uppriktigt till mig. (Det här är ett omöjligt uppdrag.) Jag frågar vad han menar.
- Vi vill inte att historien upprepar sig, ingen ny Andréehistoria, svarar han leende.
- Nää, ingen vill ha en Andrée igen, svarar jag med ett osäkert leende.

På bryggan går den polske kapten Adam Boczek av och an med sammanpressad min. Inga båtar syns trots att de nyss anropade att de var på väg tillbaka. Minuterna går och det är knäpptyst på bryggan. Alla spanar ut över den allt tätare dimman.

Ovälkommen simmare höjer temperaturen

Efter tio långa minuter anropar expeditionsledaren Anja fartyget igen. De hittar ingen passage genom isen och Derek konstaterar att han inte kan hjälpa dem för han ser dem inte. Derek beordrar dem att använda GPS:en och fortsätta leta. Minuterna tickar och på bryggan går Adam och Derek oroligt av och an och spanar i kikaren. Plötsligt ser vi båtarna några hundra meter framför fartyget. Men då uppstår nästa fara. På kommunikationsradion hörs Anjas nu skarpa röst.
-There is a Polarbear in the water swimming in front of us. Do you see that?

En isbjörn anfaller inte från vatten men väl från isen. Spänningen på bryggan höjs rejält. Gummibåtarna saktar ner och låter den unga isbjörnshannen simma förbi och guiderna vrider sedan full gas mot fartyget. The mission impossible was possible!

Uppe på bryggan andas alla ut, oron förvandlas till glädje och kaptenen kommer fram till mig.
- Du förstår det är riskfyllt det här, säger han och ger mig morgonens första leende.
- Var det nervöst? frågar jag.
- Ja det är klart, det är jag som har ansvaret för allihopa!

Beslutet att landstiga var dock inte dumdristigt även om det innebar en risk betonar kaptenen Adam Boczek efteråt. Han är rutinerad men hade aldrig besökt Vitön tidigare. Kaptenen förklarar att han studerade packisen noggrant och bedömde att vi skulle kunna passera inom den tid som planerat. Men det avgörande var att vi klarade av landstigningen inom ett par timmar och att området var fritt från isbjörn. Men allt går ju inte att förutse…

Ett nattligt äventyr i Arktis av denna kaliber gjorde mig hungrig och trött, och klockan sex på morgonen går vi och dricker varm choklad i Observation Lounge. Nu tar fartyget kurs söderut igen. Mot nya landstigningar.

Eftertext:
TV-producenten Ingela Östlund från Gävle och fotografen Ulrika Östling håller på med en dokumentärfilm om polarguiden Cecilia Malmström tidigare boende i Jädraås. I augusti 2008 flyttade Cecilia Malmström med sin familj till Tromsö i Norge.