Min egen väg till arbetsmarknaden var att jag som 18-åring blev antagen som journalistlärling på Nya Wermlands-Tidningen i Karlstad. Det var 1969, tror jag.

Som lärling (eller aspirant som det hette då) fick man arbeta ett år för 50 procent av minimilönen. Om arbetsgivaren gillade prestationen fick man sedan arbeta sex månader för 75 procent av minimilönen.

Om arbetsgivaren fortfarande gillade läget kunde man sedan bli anställd och fick börja med minimilönen.

Jag arbetade mycket övertid och fick aldrig ett öre i ersättning för det. Alltid minst sexdagarsvecka. Det var dåligt betalt, men jag tyckte jag hade det bättre än kompisarna som pluggade utan mål och på studielån.

Blev jag utnyttjad som billig arbetskraft? Självklart. På samma sätt som jag utnyttjade arbetsgivaren för att få en betald superutbildning till det yrke som sedan dess är mitt.

Senare – som yrkesverksam journalist – arbetade jag en del som lärare och studierektor på det som då var Journalisthögskolan i Stockholm. Det var också en bra utbildning. Men inte lika bra som den jag fått genom att utbildas på en redaktion, i praktiskt arbete med journalistik för faktiska läsare. Dessutom hade jag aldrig kommit in på den akademiska utbildningen, eftersom jag inte hade tillräckligt bra betyg från gymnasiet.

Innan jag fyllt 20 år hade jag ett yrke, en yrkesidentitet och fast anställning. Priset var några års slit för låg lön. Det var ett pris som var mycket väl värt att betala.

Så var det då. Och så är jag övertygad om att det är i dag.


Anders Lugn
Konsultchef, Chefakuten

Artikeln även publicerad i DI 2010-08-23