När vi kliver ut från flygplatsen och in på transferbussen som ska ta oss till hotellet i Incekum utbrister Henrik, 4 år
- Fy fan va varmt!
Och jag hade inte kunnat sagt det bättre själv. Det var rena rama bastun och vi fick naturligtvis vänta på en familj som drabbats av bagagestrul vilket gjorde alla barn lite lätt otåliga men så här långt hade de varit exemplariska. De sov ju på planet.

Väl framme vid hotellet checkade vi in drog till poolen direkt. Vi insåg på ett rätt tidigt stadium att det här var ett stort hotell. Bara av avstånden att döma. När en fyraåring säger att han är kissis då är det lite brådis och den nätta femminuterspromenaden till toaletten kan resultera i en och annan olycka på vägen.

Men vilket vattenland vi kom till! Elva vattenrutschkanor och nio pooler skulle roa oss under veckan och det räckte till och blev över till alla. Man blir verkligen som barn på nytt när man sätter igång. Allt måste testas! Vi slängde oss ut i blåa, randiga, gula, gröna, oranga och vita banor och det kittlade ordentligt i magen. Barnen åt gratis glass i stora lass och slut på läsk blev det tyvärr aldrig. Vatten i mängder hävdes ut och vi skulle dricka en liter vatten per tio grader. Det blev till att dricka fyra liter per dag helt enkelt.

All Inclusive-fenomenet har vi testat tidigare, på tu man hand i Dominikanska Republiken, på en lugn paradisliknande plats med flera böcker i resväskan. Saker och ting har förändrats sedan dess och att tro att man i lugn och ro ska kunna läsa en bok eller ens vika ett öga åt en frestande drinkmeny kan man fetglömma. En fullständigt orädd fyraåring gav oss hicka hela tiden och nioåringen har stort behov av att visa sina färdigheter både över och under vattnet. Således trodde jag från början att semestern skulle handla om att bli solbränd från halsen och uppåt. Men efter bara en dag har vår nioåring visat att hon faktiskt kan förvandlas från fullblodsegoist till ängel på två sekunder (och tvärtom ska väl tilläggas). Vid många tillfällen har vi kunnat blunda rofyllt medan storasyster passar lillebror i poolen. Det hade kunnat vara ett riktigt boktillfälle men också ett "mindfulness moment". Det är ju liksom inne nu, att vara i nuet. Jag låg och stekte i solen och lyssnade på dunket från alla rutschkanor, det forsande vattnet, glada barn och människor som vid de obligatoriska solsängarna med tillhörande parasoll blir bundisar med sina grannar, oavsett nationalitet. För ett ögonblick var jag hundratals mil bort men hittade tillbaka. The icing on the cake är när jag lyssnade (ok, tjuvlyssnade) till ett gäng britter med flera härliga dialekter. Det tar mig flera år tillbaka till London... men nu var det ju mindfulness vi var inne på, just ja. De pratar om allt från "the bloody union, they're like the fucking mafia", till hur de blev uppfostrade av sina fäder. Och det hela låter som ljuv musik i mina öron. Inte det de säger utan hur de säger det. Norrmän och svenskar är kända för att sjunga när vi talar men these guys....Mitt i den viktiga konversationen om News of the World-skandalen och spruckna förhållanden ser någon sitt barn i poolen och utbrister "hello darling, yes I can see you, you're so clever, I love you!", och fyrstrukna C är ett faktum.

Det som är synd med dessa jätteanläggningar är att det sällan blir familjärt och personligt. Men vill man ha det stora vattenlandet så får man ta resten på köpet. Det är en enkel ekvation. Man känner inte igen personalen från dag till dag och det är knappt så att de kostar på sig ett leende. Den person jag lärde känna bäst jobbade ironiskt nog (om man känner mig) i klädaffären och kunde dessutom svenska. Den andra personliga personen var hunken som lockade in oss på det turkiska badet. Twist my arm sa jag bara. De flesta turkar på hotellet är helt odugliga på engelska (utom hunken på SPA:t då förstås). Ber man om en Fanta så får man garanterat en Sprite. Och en strawberry icecream kan lätt bli till chocolate. Jo, en personlig turk till minns jag förresten, inte för att han var trevlig utan för att han inte hade några framtänder stackarn, men han log i alla fall.

Jag är fortfarande i chocktillstånd över matsalen på hotellet. Det är för stort för att ens försöka gissa sig på en areal. Mat överallt, utspritt åt höger och vänster. Äggen hämtas i norra delen medan pannkakorna finns i södra. Brödet står i öster och smöret i väster. Man känner sig som en fågelmamma som sätter barnen vid ett bo(rd) och flyger ut för att hämta mat. När man kommer tillbaka är det dock bara en fågelunge kvar. En har ramlat ur och tycker att det är kul att se sig omkring. Han är fyra år och tror han är flygfärdig, gör inte så mycket väsen av sig utan flyger bara iväg, helt i sin egen värld. En dag träffade han två Liverpoolare som han spelade skiten ur i hotellfoajen. Han är ju Arsenal through and through.

Jag gick faktiskt till gymet en dag och lät svetten formligen spruta. Även fast det är varmt måste man väl som man kunna klä sig i något annat än ett par speedos på gymmet? Att sen ha den goda smaken att lägga sig på en bänk med benen på vardera sida och köra skivstång! You must be kidding me! Nåväl, jag tog löpbandet med utsikt över poolen istället. Efter en stund kände jag mig rätt iakttagen av en man (välklädd sådan) och jag tänkte i min enfald att han kanske tyckte jag var lite snygg eller så men det visade sig att han bara var ute efter löparbandet. Jaha.

Turkiskt bad, Hamam, måste man ju testa när man är i Turkiet. Hunken sa så i alla fall. Det ingår oftast inte i All Inclusive-konceptet men en 90 minuters luxuös avkoppling är definitivt värt de 35 Euro vi betalade. Först skulle man visst basta i tio minuter följt av ångbastu i tio minuter. Herregud, trodde väl aldrig att jag skulle basta i det här landet. Efter det ska alla döda hudceller bort med peeling. Det var inte skönt. Punkt slut. Skumbadet som följde var gudomligt och det fick även barnen prova på. Men jag fick fortfarande lika hård behandling av den bastanta damen i svart. Jag hade i det ögonblicket hellre blivit omhändertagen av den riktigt svarta mannen i svart som bredvid mig gav min man en duvning. Av det lättare slaget är jag helt övertygad om. Största frågan är var tog hunken vägen? Del ett avslutades med att turkiskan drog ut mina bikinibyxor och hällde en hink isande vatten i dem. Lady Hamam from hell.
En ryska tog över och utförde en lermask och avslutningsvis en härlig helkroppsmassage. Efter denna behandling ska huden vara silkeslen och redo för ytterligare några soldagar. Alla porer öppnades och solbrännan är tänkt att sitta som en smäck. Vi får väl se. Ryskan skvallrade för fysioterapeuten var jag hade ont och han klämde på två ställen och beordrade ett lymfdränage för 1700 kronor. Jag behöver det för att jag har ont i knäna. Mycket ska man höra men vågar jag avstå?
Medan mannen fick sin dagliga dos av medicinsk massage med varma stenar och annat voodoo smyghandlade jag lite kläder, kopplade upp mig i hotellobbyn och lät omvärlden veta att vi var välmående, mätta och belåtna.

Efter ännu en sol- och rutschkanedag tog vi en dolmus (turkisk lokalbuss) till Alanya, 16 km bort. Bussen tutade och plockade upp oss efter motorvägen bara så där ändå. Helt utan busshållsplats och hastigheten runt omkring låg på 110 km/h. Det gick bra det också. I Alanya fanns affärer, affärer och affärer. Har man sett en affär så har man sett alla. "Good price only for you, svenska flicka, titta kostar ingenting". Eftersom vi redan hade gjort en och annan affär i shopen på hotellet så blev den billiga bussresan den dyraste investeringen för kvällen, ca 70 kr för fyra personer.
Vid hemkomsten till hotellet var det kvällsaktivitet vid stora scenen i form av Bingo. Siffrorna utropades på hundra språk och det blev lite osynk bland jublet i publiken. Varje dag och kväll erbjuds det mesta som Sällskapsresan hade att erbjuda redan på 80-talet. Det är jumpa, dans, kvällsshow, disco, beachvolley med mera. Det blir mycket tider att passa om man ska delta i alla aktiviteter. Vi har fullt sjå att hinna till frukosten som stänger kl 10. Det finns verkligen något för alla men personligen är jag inte speciellt förtjust i någon av dessa samkvämsformer. The more är inte alltid the merrier och jag nöjer mig nog med lite familjemys på rummet. Familjemys förresten, när fyraåringen står på huvudet i sängen och sprattlar med benen kl 23 är det inte så himla mysigt. Läskeblasken har kickat in.

Eftersom vår familj är lite morgontrött så får vi räkna med att hamna lite offside under alla rutschkanor vid poolen om vi ska få skugga. Jag som är en sån rättskaffens kvinna och ska göra allt by the book har nu fått lära mig att armbåga mig fram. En morgon var jag för en gångs skull ute kl 8, vilket jag tyckte var tidigt, med våra handdukar för att boka stolar men kunde som vanligt inte hitta en enda ledig plats. När går folk upp egentligen? Jag utförde således en regelrätt stöld, jag börjar bli så bra på det här och stolt över mig själv. Sista morgonen var jag ute 06.20 och då hade jag verkligen problem med vilka stolar och parasoll jag skulle välja. Jag valde med omsorg och gick hem och sov igen. När vi väl masade oss ner till poolen hade nån jävel stulit vårt parasoll! Jag förklarade krig och stal tillbaka ett från någon oskyldig familj förmodligen och allt blev frid och fröjd igen.

Summa summarum, en helt bekymmersfri vecka (förutom parasollkriget) utan tvätt, städ och matlagning. I stekande värme och underbar sol. Med familjen och några nyfunna vänner (kompisar på Facebook nu förstås!) och med the wonder of All Inclusive! Det är riktig semester det. Nu förbereder vi oss för ännu en attack i matsalen.