Dammluckorna kring debatten har öppnats efter en internationell jämförelse över vad skolelever i olika länder har lärt sig, PISA-rapporten. Svenska elever kommer långt ned och halkar dessutom efter mer och mer. Rapporter från universitet och högskolor har lagts samman och ger en förfärande bild.
Således behärskar studenter som börjar på tekniska högskolor i Sverige inte grundskolans matematik. Många som kommit in på humanistiska linjer kan inte formulera en skriftlig mening som är begriplig. Vad som definitivt inte är begripligt kring detta är att elever på skolans naturvetenskapliga program har klarat sig igenom med bra betyg, utan att ens behärska grunderna i matematik. Och elever som fått bra betyg i språken kan inte skriva ned en enkel mening på svenska. Hur har proven gått till? Hur har man rättat dem? Och det gäller stora delar av Sverige!
Naturligtvis finns det ett stort inslag av politiska misstag i hela förloppet som pågått under lång tid. Utbildningen i Sverige är en planekonomi, som lyder under tonvis av offentliga regleringar. Målen ställs enligt det politiskt korrekta babblet om ”självförverkligande”, ”social kompetens” och gud vet allt annat som bara indirekt har med utbildning att göra. Det man med viss avsky avvisar är kraven på inlärning. Det går oftast under beteckningen ”korvstoppning”.
Den stora kulturförändring som ägt rum i skolan har långa rötter. Styrande pedagoger har sedan länge följt ett vänster-program, där eleverna ska lära sig ”kritiskt tänkande”. När man granskar vad detta kritiska tänkande ska innehålla, visar det sig inte alls vara det som en filosof kan tänkas mena, att vara kritisk mot all former av påståenden. Det kritiska tänkandet består i stället av kritik mot vad det moderna samhället utvecklats till: marknadsekonomi, politisk demokrati, västerländska värden, ”vita män”, brist på miljötänkande, religion och allt som går i den riktningen.
Dessa värden till vänster får inte utsättas för kritiskt tänkande. Det blir väl då klart att många elever knappast finner det mödan värt att plugga in kurs efter kurs med så förljugna ”kritiska” ideal. I stället ägnar man sig åt annat och en kultur av anti-intellektualism breder ut sig i skolorna. Hur kan en klass med 25 pojkar i 15-årsåldern på el-teknisk linje upprätthålla entusiasmen, när de vecka efter vecka ska diskutera varför kvinnor systematiskt hamnar på undantag i samhället?
Men även om nuvarande regering verkar ha någon förståelse för detta problem, inte sällan talar man om ”flum”-pedagogik, så är det svårt att se att de har någon lösning. Vad man har gjort i snart åtta år nu är att man snarast har byggt ut planekonomin. Det som tillkommit under Jan Björklunds period är snarast en osannolik ökning av centrala, kontrollerande organ. Och en centralbyråkrati har den osvikliga instinkten att begära fler och fler rapporter från lärare. Lärarnas tid har därmed gått över från att undervisa till att i rapportform berätta för nya överdirektörer hur man undervisar eller har tänkt sig att undervisa.
Blir det tid över kan man ju förbereda undervisningen och läsa in nytt material. Men det är inte säkert att man hinner med allt detta. Kvaliteten på undervisningen fortsätter att sjunka och elevernas entusiasm följer med nedåt. Den klassiska onda cirkeln blir synlig, den som nästan all planekonomi lider av.
Det är ändå klart att det finns vissa lösningar som skulle kunna fungera. En är att fördubbla lärarlönerna. Det blir dyrt, framför allt därför att vi skulle få en generation av groteskt överbetalda lärare, den nuvarande generationen. Men efterhand skulle nya lärartjänster besättas av successivt bättre lärare och vi skulle få det som PISA-undersökningen pekat på: bra lärare ger bättre resultat, allt annat är av liten betydelse. Naturligtvis har svenska politiker som en man föreslagit att vi ska skapa mindre klasser i svenska skolan.
En annan är att minska inslaget av planekonomi. Sätt upp några mycket allmänna kunskapsmål för skolan och testa eleverna i slutet av varje skolform med nationella prov. Därefter har varje skola frihet att lägga upp undervisningen som man finner bäst. Politikerna drar sig helt enkelt tillbaka och låter skolfolket driva skolan – politiker vet inget om undervisningen ändå, deras karriärer går helt andra vägar än att vara duktig i skolan.
Men – håll inte andan i väntan på att något sådant ska hända! Om något, kommer man att komma fram till mindre klasser är lösningen på allt.
Bodås i april 2014
Kurt Wickman