Bortsett från hur regeringsförhandlingarna kommer att se ut – folkpartiet har en falang med övertygelsen att ett samarbete med socialdemokratin alltid ska föredras – så mycket kan hända. Men det finns andra frågor av stor vikt.
Det har att göra med vilken opposition vi kommer att få under nästa mandatperiod. En demokrati utan en effektiv opposition är ingen demokrati. Och det ledande partiet i opposition blir moderaterna. Hur kommer de att lägga upp sin plan för att attrahera väljare till nästkommande val?
Under sin andra period i regering har man kraftfullt närmat sig socialdemokratins traditionella positioner. Man accepterar numera ett system av regleringar i arbetsmarknaden, som har slagit sönder mekanismen för hur folk söker och får jobb. Det som först uppfattades som en taktik för att inte hamna i en djup konflikt med fackföreningarna, har hos moderaterna i dag blivit en djup övertygelse.
Den andra perioden har också inneburit ett lappkast i skattepolitiken. Under den första perioden genomfördes fyra ”jobbskatteavdrag” som blev populära. Det är troligt, att de bidrog till förnyat förtroende. Det fanns något nytt och tilltalande i en politik som bröt med den stela uppfattningen, att staten alltid visste bättre hur medborgarnas pengar ska användas.
Men en kör av vänster-politiker sköt in sig på en kritik av just dessa avdrag. De fick också viss uppbackning av en vänster-opinion på högskolorna. Regeringen fick kalla fötter och vågade uppenbarligen inte fortsätta det genombrott man påbörjat. Andra perioden blev därför lam – ett enda avdrag infördes och det ganska sent, så det fick aldrig konkret upplevas som en lättnad av medborgarna, innan den nya opinionen satt sig.
Det är och förblir en gåta varför alliansregeringen övergav detta vinnande vapen. Det borde inte ha spelat någon roll att man inte kunde övertyga socialdemokratiska centralbyråkrater, miljöpartistiska docenter eller ytterligare någon grupp i denna ordning. Skattefrågan är den stora moderna stridsfrågan och här har moderaterna bytt sida.
Man hänvisar visserligen till att ”välfärden” ska värnas, men finansieringen av utbildning och vård är en mindre del av hela skattebördan, mer än 60 procent går till annat. Det är också en så tung börda för en svensk medborgare, att han i princip är fattig sedan skatten för året har betalts.
Men inte bara så, att man har övergett tanken på att sänka skatten. Man har också formulerat en ny princip för att börja höja skatterna. Skolan har problem och därför ska man höja vissa punktskatter. Man har kommit in i en skattehöjningstävling med socialdemokraterna, som sällan finner något problem med en skattehöjning, men otaliga möjliga och omöjliga med varje skattesänkning. Och det är klart att socialdemokraterna vinner varje sådan tävling – människor föredrar originalet före kopian.
Är nu dessa exempel riktningsgivande för hur moderaternas politik i opposition kommer att se ut? Kanske, konsekvensen talar väl för det. Mot en modernisering av arbetsmarknaden – som är ofrånkomlig – kommer man kraftfullt att försvara fackföreningarnas ställning i ”den svenska modellen”? Varje förslag från den nya regeringen att sänka skatten – om vi för diskussionens skull tänker oss något sådant – kommer moderaterna att bemöta med att ”då urholkas välfärden”? Debatten kan tänkas i samband med en sänkning av skatten för pensionärer. Allt stöd från Sverigedemokraterna kommer Reinfeldt lika hysteriskt som förut att avvisa? Även om partiet skulle bli vågmästare?
Det förefaller som om moderaterna inte har någon lätt väg att vandra efter valet. Experimentet med Reinfeldt-Borgs nya moderater tycktes ett tag slå väl ut, men har efterhand lett dem in i en återvändsgränd. Hur man ska kunna rekonstruera en effektiv opposition är ingen lätt uppgift efter Reinfeldts andra mandatperiod. Och troligen kan det inte heller ske med honom vid rodret. I sporten talar man ofta om ”det svåra generationsskiftet” för ett framgångsrikt lag, något som nu moderaterna står inför.
Bodås i mars 2014
Kurt Wickman