Vi närmade oss Unsicht Bar och nervositeten växte. Hade hon in skämtat? Det måste hon väl ändå?
När vi klev in i den väl upplysta foajén skrattade jag för mig själv, jag hade gått på det. Haha, det här var ju ingen fara.
Tills jag såg hur en blind kvinna kom ut från en mörk gång, hämtade med sig ett sällskap och såg dem försvinna in i mörkret.

Rättade sagt, i det jag trodde mörker var. Jag hade inte en aning.

Ute i lampornas sken fick vi välja meny, kött, fisk eller fågel. Ingen specificering utav rätterna, det skulle bli när middagen var avslutad.
Vid det här laget började jag bli riktigt nervös. Herre Gud, jag är ju aningen mörkrädd. Vad hade jag gett mig in på?

När vi gjort vår matbeställning tog det inte lång stund tills en liten späd kvinna kom fram till vårat bord. Hon presenterade sig och talade om att hon skulle vara vår servitris för kvällen. Hon verkade underbart rar och frågade efter våra namn och nationalitet. Genast kände jag mig lite lugnare. Det här skulle gå bra.
Hon bad min väninna att lägga sina händer på hennes axlar och jag i min tur mina på väninnans. Vi begav oss mot den snirkliga sluss som skulle ta oss in i restaurangen.

Jag kan nog aldrig fullt ut beskriva känslan när vi kom in i detta totala becksvarta mörker. 160 matplatser finns i restaurangen så ni kan tänka er sorlet.
Jag hörde röster överallt men såg inte en millimeter framför mig.

Kvinnan ledde oss genom restaurangen och sinnena var på helspänn. Väl framme vid bordet förklarade vår servitris hur vi skulle sätta oss och var hon skulle duka upp glas, servett och besick.
Vi beställde in en varsin öl och fnittrade nästan hysteriskt.
Trevande sträckte jag fram mina händer för att känna bordets kontur samt min väninnas händer. Tror mig, inget mörkerseende infinner sig. Det är och förblir kolsvart middagen igenom.

När det gått en mindre stund kom förrätten in. Under hela middagen förklarar personalen var på bordet de ställer upp allting och hur maten ligger. Det låter kanske överpretantiöst men mina vänner, det är ett måste.

När hon talat om hur allting låg på tallriken var det bara till att känna sig fram. Med händerna. Försiktigt och trevande kände och luktade vi. Försökte att komma på vad som låg där. Smakade och skrattade åt hur vi förmodligen såg ut just där och då.
Varmrätten fick samma genomgång och tillika efterrätten. Fortfarande inte en tillstymmelse till mörkerseende och du kan inte ana en endaste liten kontur.
Detta är meningen med Unsicht Bar. Dina sinnen ska få arbeta istället för ögonen.
Din känsel, hörsel och smak är det som guidar dig genom denna kväll.
Det är en fantastiskt spännande känsla och hela upplevelsen tar begreppet middag till en helt annan nivå.
Överallt hör du människor som pratar, porslin som slamrar och servitriser som förklarar. Ingenting av detta ser du, men hela du upplever ändå.

Efter ca två timmar hade vi avnjutit tre spännande maträtter med gott vin till. Serverats kaffe och avec av en servitris som gjorde ett enastående jobb. Tror mig, jag serverar själv ibland och jag ser.

När vi leddes ut ur detta mörker bubblade jag av glädje. Vilken kick!

Åker ni till Berlin får ni bara inte missa detta. En upplevelse ni garanterat aldrig kommer glömma. För att inte tala om hur otroligt tacksam ni kommer att vara över att ni faktiskt välsignats med att just kunna se.
Det tar vi för givet, många av oss. Inte jag, inte längre.

Therese Lundgren
Nöjeskorre i Berlin