De flesta av oss har någon gång sett en bil eller sportbil åka förbi och spela extremt hög musik. Ofta sitter det en man i bilen och musiken är av genren trance eller eurodisco.
Det är lätt att förakta, placera i fack och göra sig rolig över denna typ av människor.
Man kan lätt dra en högst fördomsfull slutsats och säga att dessa personer är “fjortis-raggare” som handlar på Jack & Jones och snusar Ettans kramsnus.
Visst finns det grabbar som har “The Fast & The Furious” som favvorulle och gillar lite yngre tjejer, det finns även kvinnor som har “Bridget Jones Dagbok” som favvorulle och gillar lite yngre killar. Men det finns också ett oändligt spektra människor mellan extremerna som gillar att åka bil, där jag själv placerar mig.
Utan att leda in i ett djupt stereotypt och högst ytligt genusresonemang lämnar jag ämnet därhän och utgår från mig själv som norm.

Syftet med denna text är att jag till vilket pris som helst vill försvara min rätt att hitta min kroppsresonans. Med kroppsresonans menar jag att man hittar den känslofrekvens som ens egen kropp sjunger med till och fjunen på armarna reser sig och man får lite svårt att andas.
Detta kan man nå på en mängd olika sätt, alla sätt är bra sätt och alla gör som de själva vill.
Men efter 24 års ålder har jag kommit på att sättet som gör det för mig är att åka bil på kvällen och lyssna på musik högt.
Det är så musik skall konsumeras och avnjutas, period.
Detta har dessvärre givit mig problem, den främsta anledningen som fick bägaren att rinna ut i form av krönika är när me myself and I är ute och doing 55 on a 54, lyssnar på Roxy Musics “Same Old Scene” på 105dB och folk stirrar som om jag vore galen.
I vägskatten ingår en möjlighet att lyssna på musik i bilstereon medan man färdas på kommunens och statens vägar och motortrafikleder och det är min rätt som medborgare att ta vara på den chansen.
I lagom hög fart belyst av bitterljuva gula gatljus sakta schematiskt vandrande över huv, vindruta, soltak och motor kan jag äntligen vara mig själv.
Mitt syfte med min nattkörning kan lätt missuppfattas som påfågleri men är dock raka motsatsen. Det är under nattkörningen jag vill vara själv med musiken. En audiokata på 250hz mitt i solarplexus och till och med jag har svårt att hålla tillbaka tårarna.
På något magiskt sätt så kommer en låttext, gitarrlick, basgång, stråkarrangemang, snarefill, körer mm. så mycket mer till sin rätt i en bra bilstereo.
Jag har dragit den enkla slutsatsen att akustiken i en bil kan liknas med att sitta i en högtalare, det blir på så sätt en närhet i ljudet som ett hi-fi system eller hörlurar inte kan återge. I kupén får dock ljudet exakt den portion luft så det kan klinga rättvist.
Det gyllene snittet gällande ljudkälla till öra.

En tumregel för en kroppsresonanssökare kontra en som söker någon att hitta resonansen med utan musik är att den äkta resonanssökaren/sökarinnan har samtliga rutor på bilen stängda och ögonen på vägen medan den som bara söker resonans har rutan/rutorna nere till max och kör sakta utan att ha ögonen på vägen.

Jag vill även poängtera att jag ställer mig emot all form av överskridning av trafikregler och de olustiga figurer som bara åker runt jättesakta dagar, kvällar, nätter, helger och för sånt oväsen och buller så folk vaknar med ett ryck och inte kan somna om.

Spela musik i bil med sunt förnuft och spela den för dig själv och ditt eget välmående.
Ut på vägarna med er, kör försiktigt.

/D.Holm