12 år i skolbänken, att ta sig ur mellan-och högstadiet någotlunda levande och efter det kämpat sig genom gymnasiet är oftast ingen dans på rosor. Känsla av att passa in, kämpa med sin egen tonårstid, kämpa med betyg, lära känna sig själv och samtidigt växa och hela tiden förändras. Att kämpa för att få G och MVG är en ständig fight. Lika så att läsa timme efter timme med ämnen som man inte alls är intresserad av.

Även om det var ett år sedan, tio år sedan eller om man har tre år kvar så är studenten något så väldigt speciellt. Alla småryser, längtar eller har minnen, vill tillbaka, vill göra om det eller är glada för att ha tagit sig vidare. När man springer där i solen i vita klänningar och finkläder känner man frihet: Det är då livet börjar. Ingenting är omöjligt. Efter att ha slitit efter schemalagda timmar i 12 år får man göra vad man vill. Plugga, jobba, resa, ligga i soffan. Valet är ditt. Ibland, efter studenten, glömmer man nästan vilka möjligheter som faktiskt finns.

För mig var det fyra år sedan jag sprang ut på trappan och tog studenten en kokhet junidag. Då hade jag ingen aning om vad som skulle hända och jag hade aldrig aldrig kunnat gissa vad jag skulle göra idag. För mig och för många tror jag att åren efter studenten blir ett flow. Som en ström man sätter sig på en liten flotte i. Ibland får man ro för att ta sig fram och ibland slängs man ned för vattenfall. Beslut måste tas, vuxenlivet påbörjas, studier och/eller jobb tar fart. När jag för fyra år sedan tog studenten tyckte jag att jag var vuxen. Det var jag också! Men efter all erfarenhet jag fått åren efter gymnasiet känner jag skillnad på att vara 18 och vara 22. Och än klappar hjärtat med friska slag..

//Karin Olofson
Karinolofsson.se