Spelskivornas tid är snart förbi, i min kristallkula spår jag en levnadstid på runt fem år till innan de börjar fasas ut på riktigt. Nästa konsolgeneration kommer tvinga fram resten.
Det kanske inte står så många fodral i hyllan som jag skulle vilja. Vissa har bytts bort eller lånats ut, andra har sålts och en del helt enkelt bara försvunnit. Men majoriteten står ändå där, som något slags tyst monument över mitt spelande. Jag gillar att se dem där varje gång jag sneglar mot bokhyllan eller går ut ut mitt vardagsrum. Det glimrar till något grönt i mitt annars så brunsvarta rum och påminner mig om att när jag får tid finns de där igen för mig att förlora mig i.
Även om jag principiellt är för en minskad tillverkning av produkter är jag tveksam till den digitala revolutionen. Även om cd-skivan inte verkar vara något vi kommer sakna i framtiden som vi idag saknar vinylskivan är det något speciellt med att ha fodralen ståendes i hyllan. Förutom den uppenbara nackdelen med att inte kunna låna ut spel och alla andra argument som lades fram vid presentationen av nya generationens konsoler skulle en total digitalisering betyda att jag inte får något att ta i, ägandeskapet skulle inte kännas lika verkligt. Digitala pengar byts mot digitala spel, inget fysiskt passerar via mig, min bank och den digitala butiken. Vi köper ettor och nollor och betalar med ettor och nollor.
Men när jag har vänner över sitter vi inte och kikar igenom mina spel jag har på xboxens hårddisk. Nej, det plockas i hyllan, spel jämförs och analyseras. Några lånas ut, andra återlämnas. Det är ju här ägandeskapet ligger, det tidigare nämnda monumentet. Om det finns någon reklam som står sig är det människors egna upplevelser av spelen. Den exponeringen får inte spelen av att ligga som en titel i en digital meny.
Det finns däremot några riktigt stora fördelar som kommit med övergången mot en alltmer digital spelhandel. Indietitlar och mindre projekt har nu en helt annan förutsättning för att nå ut till en större marknad. Det är nästan som om att internationell medias uppmärksamhet skulle ha riktats mot en open mic-kväll på biblioteket i Gävle. Vem vågar kliva upp?
Jag kommer sakna skivorna när deras storhetstid är över. Visst gissar jag att det är oundvikligt med den hastighet som internet frälser samhället. Det här är mitt stalltips, men jag hoppas att jag har fel. Personligen vill jag ha möjligheten att känna det där sega klicket när jag plockar ur en alldeles ny skiva ur fodralet i många år till.

Sandra Wärn
Svampriket.se