Jag fick den stora äran att intervjua Dennis Lyxzén i mitt program. Ni vet, sångaren i Refused. Han som blivit en stor ikon för den svenska hardcorescenen och veganrörelsen. Han är helt enkelt ett jäkligt stort namn i musiksverige, och i hela världen faktiskt. Och han var inte bara med i mitt radioprogram, han kom även till Gävle. Ja, alla som ville fick alltså möjlighet att träffa denna artist som har så innerligt mycket att berätta om, och som på ett personligt sätt skulle berätta om sitt liv som musiker.

Men tror ni att någon dök upp? Musikbiblioteket har nog aldrig känts så dystert tomt som när jag gled in i lokalen, och hoppades att övervåningen skulle vara fullproppad, men fick bittert inse att det endast var ett tiotal som hade masat sig dit denna tisdagskväll. Ha då i åtanke att Dennis Lyxzén är sångare i ett band som just nu gör en tillfällig återförening, vilket är något av årets största musiknyhet. För att det är så önskat att de ska spela igen, fansen dör för att få se dem spela. Men när denna frontfigur dyker upp i Gävle, då lyser Gävleborna med sin frånvaro. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Mest skrattar jag. För Dennis är så fantastiskt avslappnad och rolig när han leder oss genom sitt liv som musiker. Om hur han upptäckte punken och hur det fick honom att inse att det var okej att känna sig utanför, det fanns andra som också gjorde det. Han visar också hur alla på ett eller annat sätt faktiskt måste ta sig igenom vissa fallgropar, för att kunna ta sig till toppen, och det är just därför jag tycker att den här typen av arrangemang är så fantastiska. Att alla, mer eller mindre kreativa personer, kan känna igen sig. Hur stor någon än må vara så har det hela startat på ganska liknande sätt, för de allra flesta.

Men efter att jag njutit av att lyssna på Dennis, och går ut på Gävles gator, så får jag en klump i magen. För att vi var så få som tog oss möjligheten att uppleva detta. En stor glädje med mitt radioprogram är att i journalistiskt informativt syfte få möjlighet att upplysa om vad som händer i nöjeslivet. Och få en och annan lyssnare att upptäcka något nytt, ett band de inte kände till eller en författare de tidigare inte hört talas om. Men jag blir alldeles kallsvettig när jag märker att mitt engagemang ibland inte tycks tjäna något till. Och jag blir alldeles ledsen för alla arrangörers skull, alla dessa eldsjälar som snart kommer att sluta brinna, om de inte får något gensvar. Så kan vi inte alla göra ett gemensamt krafttag? Vill vi ha ett rikt nöjesliv med intressanta arrangemang så måste vi ju visa att vi finns, och att vi vill. Det räcker inte att muttra över att det aldrig händer nåt kul i Gävle och sedan, när det väl händer något, stanna hemma i soffan i sin one piece för att vädret är en smula dåligt och man inte orkar röra på sig just då. Saker händer inte av sig själv – vi måste alla hjälpas åt!