Med sig på scenen hade han en Buddha-staty som han hade köpt på Dragon Gate i Älvkarleby.
– Jag var i Kina på vägen hit, skojade han och satte därmed tonen för den första delen av showen.

Uffe kändes avslappnad, glad och fokuserad på den annorlunda situationen han själv försatt sig i – ensam med gitarr i ett sedan länge slutsålt konserthus.
Efter de inledande tre låtarna tog han god tid på sig att berätta om lättsamheter som till exempel när han köpte sin älskade akustiska gitarr för exakt 30 år sedan i New York och skrev Snön faller med hjälp av den.

Farvälturné?
Nästan omedelbart deklarerade han att det var tid att ta farväl. Och publiken protesterade högljutt.
– Men det blir ett långt farväl, det kan ta två år, försökte Uffe trösta.

Antingen var det dåligt ljud eller så hade Uffe glömt att sjunga upp, men det var svårt att höra texterna i det inledande akustiska setet. Synd, när nu tillfälle gavs att verkligen lyssna utan tjutande Janne Bark-gitarr i bakgrunden.

Mörk stämning
Åtta låtar med gura blev det innan femmannabandet klev in och Uffe ställde undan stolen.
– Den här låten skrev jag på min fars dödsdag för tre år sedan, berättade Uffe samtidigt som musikerna gjorde sig bekväma med gitarr, banjo, trummor, ståbas och hammond.
– Det var samma dag som jag fyllde 55.
Låten heter En bättre värld och inledde ett längre set med flera låtar i moll. Däribland en bedrövlig version av Evangeline, vars komp fick tankarna att vandra iväg till en danskväll på en Ålandsfärja.

Stundtals kändes det som om musikerna och Uffe hade behövt ytterligare ett par jam-sessions före premiären – helt tajt var det inte.
En suggestiv version av Hon gör mig galen med försök till allsång föll platt till golvet i den här versionen. Stämningen från en annan svensk ikons mörka alster, Cornelis Vreswijks Fatumeh, hängde tung innanför Gävle konserthus blå väggar.

Avslutning i ljusa färger
Det avslutande tredje setet gick dock i ljusare färger.
– Violett scenljus byttes mot varmgult. Uffe lämnade allt snack om ålder och svunna år och sjöng En lycklig man, följd av Gå ut och var glad.
Två gånger ropades Uffe och hans band in innan den 58-årige idolen (jo, det fick vi höra MÅNGA gånger under kvällen) tog publiken längst fram i hand och lämnade scenen.

På vägen hem, efter två och en halv timme, var det också den glada Uffe som hängde kvar i min pannlob.