Den uppenbara frågan var förstås om statens lager av tobak som skulle smugglas hade beslagtagits av någon ännu större myndighet och att dessa lager skattades till 1,8 miljarder. Eller om staten hade skänkt bort föremål som annars skulle ha gett 184 miljoner i inkomst när de såldes. Frågorna hopade sig.
Nu visade det sig vara något annat, nämligen journalisters bristande erfarenhet av ekonomisk analys. Vad man menade med förluster i dessa fall var en utebliven inkomst för staten. Det är klart att detta är en riskabel hantering av själva inkomstbegreppet. Om utebliven inkomst är detsamma som en förlust, så skulle alla lätt kunna bli noll-taxerare. Varje småföretag skulle kunna rapportera ”utebliven inkomst av försäljning av grävskopor” som en förlust och radera ut hela sin beskattningsbara vinst.
Men det fanns också något annat med i rapporteringen som skavde. Och det var medias syn på staten. Problem nummer ett i t ex gåvoexemplet var att staten inte fick in tillräckligt mycket skatt. Det var rapporteringens hela budskap. För denne författare är det ett sovjetiskt perspektiv. Det faktum att stora gåvor gick till hjärtforskning, eller till att ge svårt sjuka barn någon unik eller speciell upplevelse, räknades liksom inte. Trots att nyttan av dessa pengar förmodligen var högre än om man betalat in dem för att finansiera ytterligare höjda pensioner för avdankade politiker.
Den underförstådda feltanken i budskapet var således att myndigheter alltid hanterar pengar bättre än vad enskilda gör. Det svär mot nästan all personlig erfarenhet vi har av byråkratier och offentligt slöseri, men kan tydligen ändå rapporteras som en viktig och stor nyhet i det moderna Sverige.
Vid den fortsatta läsningen av meddelandet om tobaksskatten djupnade nu problemen ytterligare. Man applåderade nämligen ett initiativ från skattemyndigheten att spåra den som sålde cigaretter för 20 kronor, i stället för 50 kronor, genom att skicka ut tjänstemän som skulle provocera tobakshandlare att avslöja sig. Därefter skulle skattemyndigheten kunna ”rulla upp” bakomliggande grossister och spränga hela verksamheten.
Till att börja med borde väl tanken att 55 kronor för ett paket cigaretter innehåller en fullständigt grotesk skatt ha slagit någon som rapporterade. Men inte, man rapporterade bara instämmande vad skatteverket planerade att göra. Respekt för rökare i Sverige har väl sedan länge försvunnit – det finns ingen politisk riktning som accepterar att många rökare själva väljer att röka. Det beskrivs bara som ett missbruk, ett sätt att skada sig själv. Trots att många rökare själva uppfattar det som ett sätt att öka njutningen i tillvaron.
Om vi nu bortser från detta, har vi ändå hela skatteverkets plan att bekymra oss över. Vad man beskriver är ett polisärende, som ingen annan har rätt att ingripa i, vare sig man är privatspanare eller en annan myndighet. Men skatteverket är obekymrat. Där polisen i Sverige är förbjuden att arbeta med brottsprovokation, anser sig skatteverket ha full rätt att göra det. En kultur verkar ha etablerat sig i en högskattestat som Sverige, där skattemyndigheter har fått en särskild ställning, som innebär att man kan ställa sig över lagen, om det anses leda till att staten får in mer skatt.
Men tanken om en rättsstat bygger på att detta är något otillåtet. Polisen är den som utrustas med den unika rätten att beivra brott. För att verksamheten ska skada medborgarna i gemen så litet som möjligt finns det regler för vad polisen inte får göra. Det är väsentligt att hela tiden se över dessa regler, bland annat för att polisen inte ska växa till en stat i staten. Och till dessa regler hör nu att man inte får bedriva brottsprovokation. ”Bevis” som kommit fram genom en sådan provokation får inte användas för att fälla någon.
Det finns nu anledning att ställa frågan om det inte är dags för allmänheten att utfärda en liknande regelsamling som gäller skattverket. Det kan inte vara rimligt att skatteverket har befogenheter som polisen saknar. En högskattestat verkar driva i denna riktning. En regelsamling är därför viktig – vi kan vänta oss långt fler kommande problem. Det beror inte på att skatteverkets personal skulle vara beredda eller ens vilja bygga upp en parallell polisorganisation. Det gör man förmodligen inte, varför en regelsamling är ett helt allmänt intresse.
Bodås i februari 2013
Kurt Wickman