Men allt var inte som det såg ut att vara, kungen var grym och hans hantlangare ännu grymmare! De enorma inkomsterna från gummiplantagen hamnade inte i landets skattkistor – de hamnade i kungens egna. Klagomål från personer som rest i kungens koloni växte. Och även om många säkerligen var luttrade av upplevelser från andra kolonier, så kunde inget förbereda dem på vad de fick uppleva i kungens koloni. De som arbetade med att utvinna gummi eller i koppargruvorna fick arbeta under mycket hårda förhållanden och behandlades grymt av sina ägare. I jakten på ökade inkomster hängav man sig åt en allt mer hårdhänt behandling av arbetskraften. De kunde få händer, öron och andra kroppsdelar avhuggna om de inte klarade produktionsmålen.
Men priset på gummi sjönk och den allt mer högljudda kritiken mot kungens koloni växte sig allt starkare och till slut tvingades den ålderstigna kungen till slut att lämna ifrån sig sin koloni. Ingen ville ha den misskötta kolonin så det slutade med att kungens hemland fick lösa ut kungen från hans koloni och överta ansvaret. När kungen några år senare avled, buades hans begravningskortege ut av landets befolkning...
Det som låter som något hämtat från en sagobok av bröderna Grimm men är faktiskt helt sant, en av de gånger då verkligheten överträffar sagan när det gäller mänsklighetens grymhet.
Fristaten
Detta är berättelsen om vad som hände i den belgiska fristaten.
Leopold II av Belgien var en man med ett stort skägg som, till skillnad från många av sina släktingar, styrde över ett litet, och oväsentligt land. Men Leopold II var inte en man som lät sig nedslås av sådana trivialiteter, han var en man som växt upp med att få precis som han ville, och nu hade fått en idé om hur han skulle få sitt lilla och oansenliga land att bli mäktigare. Lösningen var enligt Leopold II att landet skulle skaffa sig en koloni, vilket under 1800-talets andra hälft knappast kunde ses som någon speciellt banbrytande idé. Det fanns gott om både länder och privatpersoner, som i takt med att den europeiska industrin tillverkade allt effektivare vapen och läkemedel, nu började karva ut delar av Afrika som sina egna. Precis som britterna, fransmännen och tyskarna ansåg Leopold II att det ända sättet för Belgien, och i slutändan honom själv, att någon gång tas på allvar var att skaffa sig en koloni. Problemet var bara var denna koloni skulle ligga, landet saknade såväl de ekonomiska som militära musklerna för att konkurrera med britterna, fransmännen och tyskarna. Men Leopold II hittade snart vad han sökte, ett enormt område längs den mäktiga Kongofloden, i de centrala delarna av Afrika dit ingen eller få européer någonsin sökt sig.
Till skillnad från södra Afrika, där klimatet och terrängen till viss del påminde om förhållandena i Europa, och där de europeiska kolonisterna tidigt brett ut sig, var situationen i Centralafrika helt annorlunda. Här dominerades terrängen av ogästvänliga sumpmarker, svårforcerade floder och ogenomträngliga djungler där malaria och andra dödliga sjukdomar grasserade. De fåtaliga europeiska bosättningarna återfanns primärt längs kusten och få av de européer som vågade ta sig inåt landet återvände tillbaka. De som återvände talade visserligen om stora rikedomar, men då många ofta var så ansatta av malaria och andra sjukdomar var det få som vågade följa efter. Inte ens den lukrativa slavhandeln hade förmått européerna att våga sig längre in i regionens djungler. I stället hade de överlåtit till afrikaner och araber att fånga in och transportera slavarna till kusten. Under mitten av 1800-talet hade dock detta förändrats, massproduktion av bland annat Kinin hade lett till att man kunde förebygga och behandla malaria - det sista egentliga hindret mot en expansion i Centralafrika hade därmed undanröjts.
Trots detta hade Kongofloden bevarat många av sina hemligheter, primärt på grund av stora vattenfall som dominerade floden och som i kombination med den ogästvänliga terrängen försvårade för de europeiska upptäckarna. Men allt detta förändrades 1874 när Henry Morton Stanley lyckades ta sig från Kongoflodens källa ända ner till Atlantkusten, en bedrift som även idag måste ses som imponerande. Av de 356 som inledde expeditionen anlände 114 till den portugisiska bosättningen vid flodens mynning med Stanley som den ende kvarvarande vita deltagaren. Stanley var en walesisk journalist, upptäcktsresande och äventyrare som fötts utanför äktenskapet och växt upp på ett barnhem i Storbritannien. Som 18 åring emigrerade han till USA, tjänstgjorde i sydstatsarmén under det amerikanska inbördeskriget och blev journalist för New York Herald. Idag är han kanske mest känd för att han hittade den i Afrika försvunne missionären David Livingstone vid Tanganyikasjön 1871, och vid detta tillfälle ska ha yttrat de berömda orden ”Dr. Livingstone, I presume?”
Kolonin
Stanlys bedrift väckte förstås Leopolds intresse, vilken under början av 1870-talet börjat på allvar fundera på hur han bäst skulle kunna realisera sina planer. Väl medveten om att Belgien saknade de militära musklerna för att utmana de övriga kolonialmakterna, insåg han att det behövdes mer subtila medel för att få sin vilja till lags. Ett sådant sätt var att knyta upp de många europeiska forskare och upptäcktsresande som nu började flockas i regionen. 1876 bilades AIA, Association Internationale Africaine (Det internationella afrikanska förbundet) av Leopold tillsammans med flera ledande forskare och rika filantroper. Det uttalade syftet med förbundet var att dels utforska de hitintills outforskade områdena i Afrika och dels sprida civilisationen till lokalbefolkningen. Det verkliga syftet var dock långt ifrån dessa idéer, utan det var istället för att Leopold skulle få kontroll över stora delar av regionen runt Kongofloden.
Efter Stanleys resa började nu de andra europeiska länderna intressera sig för regionen och Leopold fick nu bråttom att realisera sina planer. Tack vare sitt förbund AIA kom han i kontakt med Stanley, som tämligen snabbt blev införstådd med Leopolds planer och villigt lät sig övertalas. 1879 återvände Stanley till Kongofloden, där han började hänge sig åt att övertala de lokala härskarna att frivilligt underställa sig kung Leopolds överhöghet. Ett förfarande som i praktiken var legio bland de europeiska kolonialmakterna, då de flesta saknade militära medel för att underkuva alla stammar. Samtidigt som Stanley var djupt sysselsatt med sina moraliskt tveksamma handlingar, började andra länder intressera sig för området. Fransmännen började också försöka få in en fot i området och söderifrån började Cecil Rhodes privata imperium (Rhodesia) att expandera norrut i ett försök att knyta samman Egypten med hans domäner. I takt med en ökad risk för konflikt om Afrika började Leopolds förbund att falla samman. Medlemmarna hemlighöll uppgifter för varandra och många hamnade i konflikt med varandra. Istället började Frankrike, Storbritannien och Tyskland själva bilda egna förbund, med Leopolds förbund som förebild. De internationella forskarna och filantroperna i AIA ersattes nu av belgare och ombildades till det internationella förbundet för Kongo.
Förbundets successiva upplösning verkar dock inte oroat honom nämnvärt, det hade trots allt spelat ut sin roll och gett bilden av Leopold som en filantrop och välgörare. Samtidigt som det gett Stanley fria händer för att få de lokala hövdingarna att underställa sig Leopolds styre, även om få av ledarna insåg vad de egentligen undertecknade. Istället valde nu Leopold att ge sig in i den allt mer inflammerade geopolitiska kamp som påbörjats om Afrika, där britter, fransmän och tyskar på allvar började ta för sig av de bästa bitarna av kontinenten. Väl medveten om Belgiens obetydliga ställning i Europeisk politik, försökte nu Leopold utnyttja detta till fullo för att spela ut de övriga aktörerna mot varandra. Genom att framställa sig som en av de få, eller egentligen enda, röst som talade om att uppdelningen av Afrika måste struktureras för att undvika att jakten på kolonier utvecklades till ett fullskaligt krig i Europa, förstärktes bilden av Leopold som en av de få vettiga röster i Europa. Men precis som i fallet med det internationella afrikanska förbundet, var detta bara en fasad. Det egentliga syftet var att kunna utnyttja de avtal Stanley undertecknat med de afrikanska hövdingarna och på så sätt kuppa sig till en koloni. Det gick, dels med fagra löften om lukrativa avtal med franska och brittiska företag och dels genom att spela ut de övriga länderna mot varandra, genom att framställa den framtida kolonin som ett slags bålverk mot motståndarnas försök att dominera Afrika. Både fransmännen och britterna lät sig bevekas och samtidigt gällde det nu att på något sätt kontra de portugisiska kraven på överhöghet i området, men där skulle Leopolds goda rykte nu återigen komma till nytta. I en intensiv kampanj, främst i brittisk press, målade den belgiske kungen upp sig som Europas ledande filantrop samtidigt som han svartmålade Portugal för dess involvering i slavhandeln och att Leopold skulle med sitt förbund förbjuda slaveri och på allvar sprida civilisationens ljus över befolkningen. Så framgångsrik var Leopolds kampanj att i princip allt brittiskt motstånd, som inledningsvis hyst vissa betänkligheter rörande Leopolds agerande i regionen, försvann.
Kongo bildas
I november 1884 samlade den tyske rikskanslern Otto von Bismarck till den ökända Berlinkonferensen, där Leopolds skapelse nu såg dagens ljus för första gången. Enligt det avtal som slöts i samband med detta fick Portugal avträda sina krav och Leopolds förbund fick överhöghet över ett område på 666 000 km2 i det som nu blev Fristaten Kongo och skulle styras av förbundet för Kongo. Vad de övriga europeiska ledarna inte kände till, eller kanske inte heller brydde sig om, var att förbundet styrdes med järnhand av Leopold och han skred nu till verket. I ytterligare ett försök att framställa landets koloniala anspråk som rent filantropiska lät han 1889 underteckna ett avtal där slaveri, försäljning av alkohol, vapen och så vidare till lokalbefolkningen förbjöds. I verkligheten hade Leopold aldrig någon helst tanke på att driva igenom dessa förslag på allvar, från första stund fanns enbart ett enda syfte med Fristaten Kongo, att fylla Leopolds kassakistor.
Men Leopolds dröm om snabba pengar visade sig dock inledningsvis inte vara så enkel som han först trott, många av stammarna var inte alls villiga att underkasta sig belgiskt styre och de många vattenfallen försvårade transporterna upp och ner för floden. För att försöka få in pengar tvingades man därför leasa ut delar av landet till utländska finansiärer, samtidigt som Leopold hade monopol på övrig handel i landet. Under slutet av 1880-talet skakades dock Fristaten av flera våldsamma konflikter, och Belgien och Leopold befann sig snart involverade i en kamp mot Cecil Rhodes om den viktiga Katangaprovinsen. Provinsens ledare hade aldrig undertecknat något avtal med Stanley och uppvaktades nu av både Leopold och Rhodes. Efter nyheter om att Rhodes skickat en av sina förtrogna till regionen skickade Fristaten 1891 en mindre militär enhet för att övertala ledaren Msiri att underkasta sig belgisk överhöghet. Den lokale ledaren Msiri försökte först spela ut de båda aktörerna, men misslyckades och dödades av belgiska styrkor varefter de halshögg honom och satte fast hans huvud på en påle. Man lät även genomföra en rad kampanjer riktade mot arabiska och afrikanska slavhandlare, men den verkliga orsaken till kriget var Leopolds försök att monopolisera handeln med elfenben i Fristaten.
Inledningsvis var dock Fristaten långt ifrån den ändlösa penningkista Leopold hoppats på, och även om inkomsterna från handeln med främst elfenben var lönsam, var det inget mot vad som komma skulle.
Gummi
Under slutet av 1800-talet hade den europeiska industrins behov av gummi ökat radikalt, en efterfrågan som var svår att riktigt tillgodose då det tog tid att anlägga gummiplantager i Sydostasien och Sydamerika. Men i Fristaten fanns det gott om gummiplantor, och med detta börjar också den mest skrämmande delen i berättelsen.
Till skillnad från sydamerikanska gummiträden fanns gummit inte inuti träden utan i rankor. Det gick inte heller att som i Sydamerika tappa gummit i stora baljor - arbetarna fick helt enkelt låta gummisaften droppa över dem. Efter att gummit stelnat kunde man sedan, mödosamt och under svåra plågor för de gummitäckta arbetarna skrapa bort gummibitarna från deras kroppar. Inkomsterna från denna handel översteg vida alla andra inkomster i Fristaten och pengarna började på allvar rulla in i Leopolds kassakistor. Leopold använde mycket av pengarna till att bygga enorma byggnader i Belgien, men en del användes även för nya järnvägslinjer för att underlätta exporten av gummi. Inom loppet av bara några år hade Leopolds kolonialbygge blivit ett förlovat land där man, bokstavligen, kunde skära guld med täljkniv. Frivilliga lockades att tjänstgöra i de belgiska styrkorna, bland annat svenskar, och längs Kongofloden stretade nu otaliga båtar upp och ner med laster av gummi till hamnarna längs flodens utlopp och med vapen uppåt floden.
Samtidigt som tillgången till gummi blev belgarnas frälsning, blev det på samma gång lokalbefolkningens förbannelse. För att öka produktionen av gummi, och således inkomsterna, började nu belgarna hänge sig åt excesser som skulle få omvärlden att häpna av avsmak. Varje afrikansk invånare i Fristaten tilldelades att producera en personlig kvot gummi, men misslyckades personen att uppfylla kvoten kunde det straffas med döden. Längs floden åkte den lokala polisen, vilken stora delar bestod av lokalt rekryterade soldater ledda av europeiska soldater, för att samla in gummit. Men de afrikanska gummirankorna kunde bara utnyttjas en gång. Efter att de huggits av dog rankorna så blev det svårare och svårare att uppfylla kvoterna. Det stora behovet gjorde det också olönsamt att anlägga stora gummiplantager.
Av rädsla för den belgiska repressionen tvingades många att enbart sysselsätta sig med att leta gummirankor, vilket ledde till en utbredd svältkatastrof på många håll i Fristaten. Den allt mer undernärda befolkningen blev således ännu mer mottaglig för de sjukdomar som redan fanns i området, men även de sjukdomar som belgarna tog med sig. Mässling och andra barnsjukdomar krävde hundratusentals offer och på vissa håll hade hela områden helt avfolkats på grund av sjukdomar, avrättningar eller det hårda arbetet. Oroade över att arbetskraften successivt höll på att försvinna lät Fristatens myndigheter meddela att straffen skulle lindras. I stället för avrättning skulle personer som inte uppfyllde kvoterna straffas med stympning. Runt om Fristaten kunde man – även långt efter dess upplösning – se mängder med människor utan händer eller fötter. Behandlingen av lokalbefolkningen var dock ingen hemlighet, mängder av bilder med leende belgiska och lokalt rekryterade soldater framför högar med händer är vanliga. I takt med att nyheterna om vad som hände i Leopolds mönsterkoloni sakta men säkert började sippra ut, började också protesterna komma.
Kritiken
Redan tidigt hade Leopolds styre av kolonin väckt viss kritik, men eftersom den primärt kom från missionärer, och i grund och botten inte skiljde sig nämnvärt från övrig kritik riktad mot kolonialmakternas behandling av civilbefolkning rönte den föga intresse. Men under slutet av 1890- och början av 1900-talet började protesterna bli mer högljudda och det var inte längre bara enstaka missionärer som av religiösa skäl protesterade mot vad som skedde i Fristaten. Många som tjänstgjort i den lokala polisen (Force Publique) kunde vittna om vidden av övergreppen, vilket stöddes av att många av dessa också fotografiskt förevigats. Tidningar i Frankrike, Tyskland och Storbritannien – och andra europeiska länder för den delen – fylldes med skräckinjagande berättelser om vad som hände i Fristaten. I början av 1900-talet började även Europas boklådor fyllas med liknande skräckinjagande berättelser. En av de kanske mest kända, som inledningsvis gick som följetong i den brittiska pressen, var den polsk-brittiske författaren/journalisten Josef Konrads ”Mörkrets hjärta”, där jakten på den försvunne Kurtz för bokens huvudperson upp längs Kongofloden och under denna resa ställs öga mot öga med de övergrepp som begicks i Fristaten. Boken blev långt senare förebild för Francis Ford Coppolas film ”Apocalypse Now”.
Många kritiker riktar också in sig på den enorma handel med vapen som sker till Fristaten, där det enligt 1889 års traktat vapenhandel var förbjuden. I vad som får anses vara en slags föregångare till den moderna grävande journalisten avslöjar den brittiske journalisten Roger Casement övergreppen och hur vapenhandeln användes för att stärka förtrycket i Fristaten. I USA skriver även Mark Twain en bok med stark kritik till hur Fristaten sköttes.
Samtidigt som denna våg av protester mot Fristaten bokstavligen sköljer över Europa, verkar Leopold totalt oberörd. Handeln med bland annat gummi, elfenben och koppar var inkomstbringande och kanske anser han att kritiken från britterna, fransmännen och tyskarna är oberättigad, speciellt som de själva inte direkt behandlar sina egna koloniala undersåtar med någon nämnvärd omtanke. Detta var kanske också en åsikt som delades av många belgare, även om många givetvis måste känt till att mycket av det som kom fram i utländsk press faktiskt var sant. Vad däremot inte belgarna uppskattade var att inkomsterna från kolonin inte gick till den belgiska staten, utan till Leopolds privata kassakistor. Visserligen lät Leopold genomföra en hel del massiva byggnadsprojekt i landet, men dessa var primärt för hans eget privata bruk och inget som tillförde Belgien något. Medan inkomsterna från de övriga kolonialmakterna användes till att stärka dessa länder använde Leopold sina pengar till skrytbyggen för sitt eget höga nöjes skull.
Belgiska Kongo
ar det inte bara den interna och externa kritiken som började underminera Leopolds skapelse. Priset på gummi hade under början av 1900-talet börjat sjunka. Konkurrensen från Sydamerika och Sydostasien, där gummiplantagerna på allvar kommit igång med att producera stora mängder gummi, pressade priserna. Den förhållandevis dyra tillverkningen av gummi gjorde det svårt för Fristaten att konkurrera med den billigare och mycket mer kostnadseffektiva produktionen i Sydamerika och Sydostasien. I takt med att priset på gummi föll, tvingades Leopold att gå in med egna pengar för att hålla kolonin på fötter. Samtidigt började den interna kritiken i Belgien att ta fart. Många kritiserade nu Leopold öppet för hans agerande i Fristaten. Många ansåg också att Leopolds handlingar och hans försök att dölja dem var mycket var högst klandervärda och att hans engagemang i Fristaten måste avslutas. Det talades om blockader och handelsbojkotter mot Belgien och efter en uppslitande politisk strid i Belgien kräver man att Leopold måste avstå Fristaten.
Man kan förstås anta att det var med tungt hjärta som den ålderstigne Leopold tvingades lämna ifrån sig kontrollen över Fristaten 1908. Problemet var bara nu vem som ville ta över det sjunkande skeppet och till slut kände sig den belgiska staten tvingad att ta över styret– troligen efter påtryckningar från såväl Leopold som många europeiska stater. Fristaten Kongo upphörde i och med detta och döptes om till Belgiska Kongo. Den belgiska staten fick i praktiken ta över en konkursmässig koloni, där stora delar av landet skövlats på jakt efter gummirankor och andra råvaror och där mellan 5 och 10 miljoner människor dött under Fristatens korta existens. Vissa forskare anser att dödssiffran kan vara så hög som 20 miljoner!
1960 blev Kongo självständigt, men tragedin tar inte slut där. I samband med självständigheten utbryter ett förödande inbördeskrig ut, där landet nu dras in i det Kalla Kriget, som utbrutit mellan Sovjetunionen och USA. Kongo blir ett slagfält för de båda supermakternas försök att dominera världen.
Efter att Mobutu Sese Seko tagit makten 1971 lade sig ett visst lugn över landet, men sedan han avsattes 1997 har landet återigen blivit synonymt med obeskrivliga övergrepp och inbördeskrig. De båda supermakterna har sedan länge ersatts av lokala förmågor, utländska företag, Frankrike och den forna kolonialherren Belgien. Kung Leopold och hans skapelse Fristaten Kongo hänger fortfarande över landet som en våt trasa, frågan är förstås om och när Kongo och dess invånare överhuvudtaget kommer bli fria de demoner som landet förhärjas av.

Patrick Edlund - läs fler inlägg finns på: http://krigshistoria.blogspot.com/