Åtminstone är en recession här, vi får ställa in oss på en långsam och kanske utebliven ökning av inkomsterna något år framåt. Krisen i Euroland har låst en del marknader för svenska företag. De kommer att fortsätta vara låsta någon tid, men inte för evigt.
Vad som framför allt avslöjats bakom valutakrisen är kanske den europeiska välfärdspolitikens brister. Skuldberg har drivit Medelhavsländerna mot det som populärt kallas åtstramningar, men i själva verket är en nedmontering av gigantiska stater. I längden finns det ingen möjlighet att få en marknadsekonomi att fungera väl, om mer än hälften av ett lands BNP flyter genom offentliga budgetar.
Den insikten gör att fler euroländer kan förväntas dras in i krisens kärna. I veckan har den engelska tidskriften The Economist en lång och bekymrad bilaga om Frankrike, som mynnar ut i att det står på tur. Staten är för stor, skatterna för höga, industrin saknar innovationer och den allmänna politiken går i socialistisk eller företagskritisk riktning.
Om och när Frankrike dras in i krisens inre cirkel, kan inte ens den euro-fanatism som gäller i Bryssel längre försvaras. Projektet faller och det blir uppenbart att det inte finns någon lätt väg ut. Men vägen ut blir ändå billigare än att försöka bita sig fast i en valutapolitik som närmast har lett till revolutionära stämningar i Sydeuropa.
Det är nu intressant att se hur länder med en egen valuta som Island och de baltiska länderna har klarat sig ut ur problem som varit lika stora eller större än de sydeuropeiska. Det är inte bara det faktum, att man haft tillgång till en egen valuta som dämpat svängningarna, men det har utan vidare varit en förutsättning. Parallellen med ett Grekland eller Portugal som gick ur valutaunionen och devalverade med 30-50 procent skulle naturligtvis ge turismen och annan export i Sydeuropa den skjuts man söker efter.
Den vägen är för tillfället stängd och det krävs kanske att Frankrike eller Italien på allvar blir ett krisland för att dammluckorna ska öppnas. Den betydelsefulla krisbranschen blir då de europeiska storbankerna. De ligger med avgörande intressen i de olika ländernas offentliga skulder och kommer att göra gigantiska förluster, när de skrivs av. Den något bistra rättvisan gör sig gällande – banker är marknadsekonomins ledande institution för att göra riskbedömningar, men man har gjort ett dåligt jobb och får nu räkningen.
Sverige ligger delvis utanför, men har ingen anledning att känna sig säker. Den kris som Euro-land rullar framför sig kan snabbt röra sig hit och explodera.
Mekanismen är att den svenska staten är överdimensionerad. Vi har länge betalt ned skulder till utlandet och byggt upp vissa reserver för de sju svåra åren. Men en överdimensionerad stat innebär att alldeles för många människor i Sverige är beroende av statens välvilja och dess olika bidrag, om ekonomin sjunker nedåt. Bidragen i olika sociala system kommer snabbt att äta upp alla reserver och skapa behov av en stor statlig upplåning. Vi får precis som i Sydeuropa en politisk kris av första ordningen med människor ute på gatorna för att demonstrera mot en stat som försöker hålla tillbaka nedgången.
Det är så tillståndet blir i en 50-procentig stat. Allt politiseras, där politiker så länge beskrivit sig själva som alla goda gåvors givare. Det skulle vara något helt annat i en 20-procentig stat. Men där lever vi inte, vi ska uthärda den 50-procentiga.
Bodås i november 2012
Kurt Wickman