Och det är klart. Våra vanligaste media tycks som vanligt ha en agenda. Det avslöjades för ett par år sedan att i dessa centralmedia anser man att miljöpartiet ensamt borde bilda regering. Inte mindre än 54 procent av journalistkollektivet där röstar med partiet.
Det var en så uppseendeväckande information, att media själva rapporterade saken, allt annat skulle ha väckt ännu fler misstankar. Och man höll stilen. Nyheten rapporterades och en av TV:s vanligare reportrar tillfrågades om detta kunde påverka arbetet. Denne förnekade och menade att farhågor i den riktningen var överdrivna. Så var den saken klarlagd. Detta från en journalistkår som inte vet hur man ska hitta ord som är starka nog för att fördöma polisutredningar som görs av poliser.
Nu ska det kanske sägas, att vi inte ska fästa alltför stor vikt vid medias rapportering, valresultaten går inte ofta deras väg. Men visst är saken pikant. Det finns väl knappast någon miljöfråga som inte blötts nästan sönder och samman i STV:s redigering. En favorit har varit klimathotet. Alla ingredienser för en modern liturgi finns: domedagen hotar, människors syndiga beteende har orsakat den, räddningen finns i botgörelse, mer politik och högre skatter. Det är en religiös tankefigur som inte är ny.
Floder och hav som svämmar över, solen som går ur sin bana och bränner bort allt liv var ett par av helvetesprästen Savonarolas mer lyckade bilder för den framtid som väntade människor som inte gjorde bot. Nu finns det väl en ursäkt för Savonarola, som knappast finns för den moderna miljörörelsens predikningar. Savonarola reagerade mot det korrumperade påvedömet under klanen Borgia, den katolska kyrkans djupaste förfall någonsin. Miljöprofeter vill avskaffa transporterna – bil- och flygindustrin står i främsta ledet.
Och visst har man hunnit en bit. Bil- och flygindustrin befinner sig i kris, inte bara på grund av den långa finansiella krisen. Det finns en lång rad andra orsaker, där många av dem har att göra med attityder som påverkats politiskt och ändrats. Lyhörda lokalpolitiker har sett möjligheter.
En klargörande erfarenhet kan väl vara att åka på födelsedagskalas i Nacka, en del av södra Stockholm. Om man åker bil så dyker det upp vissa bestämda problem. Det stora blir efter ett tag att hitta en parkeringsplats för sin bil.
En första placering blir att ställa bilen där några andra bilar parkerats, tycks som en utmärkt plats. Detta visar sig nu vara förbjudet sedan någon tid, eftersom bara handicap-bilar får stå där. En andra placering blir att placera bilen där det finns en särskild skylt för parkering, en bit bort. Detta visar sig nu också vara förbjudet sedan några månader, bara vissa bilar får stå där. Värden får till sist rycka in och guida gästen till en allmän parkeringsplats. Med skyhöga avgifter och ganska långt bort. Efter denna ganska långa gymnastik med bilen, infinner sig en känsla hos en bilist på besök som påminner om hur rökare känner sig i dagens samhälle.
Och det är i detta Stockholm som centraljournalisterna verkar. Det dyker onekligen upp en känsla av att storstad och landsbygd är på väg att glida isär, inte minst på grund av den ettriga miljöpolitiken. Med ett centrum i STV.
Trots alla bedyranden om att man är professionella finns det inget problem som man inte är beredd att ge en miljövinkling, även där det blir ganska tunt. Och när STV:s jornalister vill ha en kommentar till något regeringen gjort eller gör, kallar man inte sällan på Gustav Fridolin eller Åsa Romson, miljöpartiets språkrör. Inte det normala, socialdemokraterna som det enda tunga oppositionspartiet.
Här finns kanske ytterligare en poäng att notera. Jonas Sjöstedt från Vänsterpartiet kallas sällan eller aldrig in för sådana uppgifter. För inte så länge sedan var Vänsterpartiet favoriter för dessa journalister, men det modet tillhör nu gårdagen. En förhoppning är väl att vi snart har nått den punkt, där samma sak händer för Miljöpartiet. Men den kan ju ligga en bit in i framtiden.
Bodås i september 2013
Kurt Wickman