Frågan om kvotering av kvinnor i styrelsen har debatterats livligt i Sverige. Paralleller har dragits till Norge, där en lag om jämställda styrelser infördes för snart tio år sedan. Hur väl lagen har slagit ut är också ett ämne för debatt. I Sverige har flera statsråd genom åren försäkrat att om inte jämställdheten förbättrades i börsbolagens styrelser, skulle ett lagförslag om kvotering läggas fram. Hösten 2016 formulerade näringsminister Mikael Damberg (S) till slut ett förslag som gick ut på att börsbolag som hade mindre än 40 procent kvinnliga styrelseledamöter kunde straffas med böter. I januari, redan innan förslaget lämnats till riksdagen, drogs det tillbaka i brist på parlamentariskt stöd.

Det innebär inte att diskussionen är avslutad, och det är viktigt att den fortgår, särskilt i valberedningarna. Som statsråd drev jag själv frågan om minst 40 procent kvinnliga ledamöter i statliga bolag och fick på det sättet fram mycket kompetent kraft. Mångfaldstänkande och rekrytering utanför de vanliga kretsarna är en förutsättning för att rätt person ska hamna på rätt plats.

Problemet uppstår när man ska definiera begreppet mångfald. I Storbritannien diskuteras nu möjligheten att via lagstiftning tvinga fram minst en icke-vit ledamot i bolagsstyrelserna. Mångfald handlar nämligen inte bara om kvinnor, utan även om exempelvis etniska grupper. Det kan också handla om utländska ledamöter i svenska styrelser, till exempel från andra EU-länder än Sverige. Dessa diskussioner visar att pluralism blir svår att uppnå genom lagstiftning. För när man har lagstiftat om kvinnor och icke-vita – hur ska man då gå vidare?

Slutsatsen måste bli att styrelsens sammansättning är ägarnas ansvar. Det ligger i deras intresse att styrelseledamöterna hämtas från många olika håll, så att kompetensen blir så hög som möjligt. Genom att skapa pluralism minskar ägarna risken för att styrelsen förlorar fotfästet på det sätt som vi har sett på senare tid. Flera av de senaste årens styrelseskandaler bottnar i att ledamöterna varit allt för lika, haft samma bakgrund och blivit fast i sin egen historia. Lagstiftning är helt enkelt inte rätt modell. Den framkomliga vägen handlar om att hålla diskussionen levande och skapa en bredare rekryteringsbas än vad valberedningarna hittills har använt sig av.

Per Westerberg, StyrelseAkademiens ordförande

För mer information se http://styrelseakademien.se