Men nu talar jag om Kina. Som i den mer massmediala världen normalt beskrivs som ett expresslok, på väg att ta över ledarrollen i världsekonomin. Där tycks man förvänta sig att Kina ska lösa både euro-krisen och en förväntad dollar-kris. Dess ekonomi ska också balansera västvärldens skuldtyngda ekonomier och kanske ge en möjlighet för dem att komma tillbaka. Efter de senaste årens nya skuldexplosion i USA och euroområdet.
Det är lätt att se hur denna ensidiga bild av Kina har kommit fram. Man har köpt upp amerikanska statspapper i mycket stor omfattning, något som gjort det möjligt för USA att fortsätta på en vinglig väg mot allt större underskott. Följaktligen med ränteutgifter, som räcker för att finansiera mycket av den militära upprustningen i Kina.
Genom att den kinesiska regeringen skaffat sig kontrollen över USA:s underskott, får man en central betydelse i världsekonomin. Om vi bortser från ränteinkomsten, kommer man också att vara ett latent hot mot betalningssystemet i världen. Det är naturligtvis fullt möjligt för Kina att i ett par omgångar sälja sina amerikanska tillgångar, något som troligen skulle få tunga effekter i form av en dollar-kris. Som det är svårt att se hur i första hand USA skulle klara, i andra hand hur Västeuropas sufflé skulle sjunka ihop.
Det sägs i ”initierade” kretsar, att Kina inte kommer att göra det, eftersom de själva skulle riskera att drabbas. Kanske, men det finns anledning att vara försiktig med ”initierade” kretsar. USA gjorde just precis detta med Storbritannien på 1940-talet, något som drev landet in i en kris som varade en hel generation. Först med Thatcher-regeringens nya politik på 1980-talet kom Storbritannien tillbaka.
Det är lätt att tänka sig många olika framtida konflikter mellan Kina och USA, en kris kring Taiwan är bara en möjlighet. Varför skulle inte Kina sänka USA-dollarn, om USA skulle backa upp Taiwan militärt, något man förbundit sig att göra? Det mesta talar väl för det.
Men det är en sak att bygga upp en valutareserv som kan användas politiskt. Något annat är att bygga upp en ekonomi som klarar en långsiktig tillväxt på bredden. Det statskapitalistiska Kina har skapat välstånd för eliterna, kanske 300 miljoner människor. Det är väl i och för sig en bedrift – det kommunistiska Kina gav bara fattigdom, medan de kapitalistiska enklaverna längs kustremsan från Hongkong över Shanghai upp till Peking har lyckats avsevärt bättre.
Detta välstånd kan i och för sig diskuteras, eftersom det kinesiska ”exportundret” bygger på utbrett arbete till låga löner. Och med en hyggligt utbildad arbetskraft. Men en kinesisk arbetare får under alla förhållanden normalt en lön som räcker till livets nödtorft och kanske något litet mer. Det gäller som medelklass i Kina.
Det finns nu en ständig oro hos dessa arbetare. Ibland, men inte alltid, släpps information ut som berättar om olika former av protester bland de anställda. Den korrumperade offentliga administrationen lägger alltid locket på, ibland med ganska bryska metoder. I längden går det naturligtvis inte att driva exportundret längs de vägar man hittills har vandrat i Kina. Men detta är trots allt det mindre problemet.
Bakom den 300 miljoner stora medelklassen, finns den 1100 miljoner stora underklassen. Bitvis rör det sig här om en närmast afrikansk fattigdom, även om kineserna tycks vara bättre på att hantera mycket knappa resurser än vad afrikanerna är. Högst obetydligt har de ledande städernas nya välstånd nått ut på den kinesiska landsbygden.
Ett land som bygger upp dessa spänningar står inte bara inför stora utmaningar, det är inte lätt att se hur en lösning alls kan se ut. Inbördeskriget är en företeelse som går som en röd tråd genom den kinesiska historien, säkert har inte sista kapitlet skrivits i denna bok.
Frågan är väl om inte Kina ska ses som en papperstiger.
Bodås i mars 2012
Kurt Wickman