Det högpolitiska euro-projektet är kanske ett ovanligt tydligt exempel. Europeiska politiker var yra av 1980-talets ekonomiska framgångar och beslöt i början av 1990-talet att sjösätta en gemensam valuta för Västeuropa. De var gripna av ett svårbeskrivet övermod, hade förmodligen uppfattningen att det var europeiska beslut i politiken som hade skapat 1980-talets välstånd. När det starkaste skälet förmodligen var de kraftiga amerikanska skattesänkningarna som drev världsekonomin, dvs en reträtt för politiken.
Men i ett oväntat avseende hade de kanske rätt. Under 1980-talet skapades ett europeiskt frihandelsområde, med relativt bestämda ingrepp av politiker för att göra det möjligt. Enskilda länder tilläts inte hänvisa till att deras varor var ”speciella” för att hindra en fri handel. Det ledde till en del byråkrati, men fördelarna var större. Slagordet ”Europa 1992” blev populärt och EU fick en positiv lyster – i dess skugga sökte Sverige till sist medlemskap. Men i själva verket var detta också en reträtt för politiken, man backade från områden där politiker förut hindrat import.
Euron infördes med en stor folklig tvekan, en känsla som bara överträffades av europeiska politikers entusiasm. Tyska opinionssiffror pekade mot att man skulle göra det och liknande försiktighet fanns i andra länder. I de två länder som direkt genomförde folkomröstning om euron, Danmark och Sverige, blev svaret ett direkt nej.
Den svenska folkomröstningen är väl särskilt intressant. I riksdagen var omkring 80 procent av politikerna för euron, men resultatet blev ett starkt folkligt nej. Troligen förändrade denna omröstning det svenska politiska landskapet mer än vi har förstått. Den långa socialdemokratiska perioden var över, omröstningen illustrerade att partiet hade kommit i rejäl otakt med folket.
Resultatet togs på allvar. Den svenska kronan kopplades loss från alla bindningar och tilläts flyta fritt i valutamarknaden. Det är förmodligen den allra bästa positionen för en liten, exportberoende ekonomi som den svenska. Den danska omröstningen, däremot, togs inte på riktigt allvar. Den blev ett slags danskt ”myteri på knä” – den danska Riksbanken knöt omedelbart kronan till euron, som om man, trots allt, var medlem.
Nu skakar hela detta politiska projekt världsekonomin. Det är högst osannolikt att EMU om bara ett år kommer att se ut som det gör i dag. Men det hindrar inte en grundlig feldiagnos från Europas politiska etablissemang. Problemet är inte för mycket, utan för litet politik! Nu måste man i nästa steg inte bara ha en gemensam penningpolitik, utan också en ekonomisk politik. Innebörden är att enskilda länders ekonomiska beslut ska granskas och godkännas av en för saken inkompetent kommission i Bryssel. Alternativt, att granskningen kommer att ske av tyska politiker.
Det är svårt föreställa sig, att inte detta kommer att leda till något som kanske bäst ska beskrivas som folkliga revolter. Och som storstadsmedia ganska säkert kommer att beskriva som protester mot marknadens alltför stora inflytande. Under alla förhållanden leder det till en stor omdefinition av vad det innebär att vara medlem i EU.
Den stora uppgiften för politiken borde i stället vara hur man ordnar en bästa nedmontering av EMU i sin nuvarande form. En upplösning av euro-projektet som ger den minsta skadan. Det kommer alltid att bli betydande sår och svårigheter, kostnader kommer att dyka upp som är stora, men att låta febersjukdomen bara pågå är värre.
Hur troligt är det att en äkta insikt om problemens djup får fäste bland europeiska politiker? Inte särskilt troligt. I övertygelsen om att politiken besitter en högre insikt och större kraft än vad enskilda medborgare har, kommer man troligen att i högsta fart köra rakt in i bergväggen.
Bodås i september 2011
Kurt Wickman