Ljuvliga dofter ångar upp ur den stora kastrullen på serveringsbordet. Maria som är från El Salvador och Celeste som är från Peru slevar upp soppa till hungriga gäster. I dag är det deras tur att erbjuda en soppa med recept från Latinamerika.
Redan i trappan upp till matsalen i Sankt Ansgars hus möts lunchgästerna av dagens matsedel, receptet på soppan och bild på kockarna. Det finns också möjlighet att köpa en receptbok för dem som vill pröva nya smaker hemma i sitt kök.

Lokalen fylls snabbt av matgäster som står i kö för att få sina tallrikar fyllda. Snart stiger samtalen vid de fyllda borden till nästan öronbedövande styrka. Porslin och bestick skramlar.
Gertrud Silfver kommer bärande på en tallrik fylld till randen. Hon kommer hit varje onsdag.
Är man ensam vill man ha sällskap, säger hon. Hon är positiv till att det är invandrarkvinnor som bjuder på soppan och tycker det vore roligt att få möjlighet att prata med dem.

Varannan onsdag serverar invandrarkvinnor, som är engagerade i föreningen IFFI, Internationella Föreningen För Invandrarkvinnor och svenska kvinnor, sopplunch i Sankt Ansgars hus i Gävle. Det är en tradition sedan tre år tillbaka. De får bjuda på sina specialiteter och det blir för dem ett möte med många svenska lunchgäster.
Britt-Marie Hansson, som jobbar varje dag på IFFI, hjälper dem att översätta recepten till svenska. Det blir en del i deras svenskundervisning, något som föreningen tar ett stort ansvar för.
Det började med att Anna-Greta Ljungbeck, som håller i IFFI, tog med kvinnorna på Heliga Trefaldighets kyrkas onsdagsvandringar.
IFFIs grundmål är integration. Invandrarkvinnorna ska ut i samhället och möta svenskar. Att ta med dem på kyrkpromenaderna var ett sätt att göra det, förklarar Anna-Greta Ljungbeck.

Efter vandringen blev det naturligt att kvinnorna åt sopplunchen i Sankt Ansgars hus. Då fanns en husmor som lagade soppan, men när den tjänsten blev indragen kom frågan upp om det skulle bli möjligt att fortsätta med lunchserveringen. Det var då idén om att invandrarkvinnorna skulle kunna bidra med sin matkultur kom upp bland kyrkans personal. När diakonen Ruth Edfeldt frågade om IFFI-kvinnorna kunde stå för soppan nappade föreningen direkt.
Kvinnorna står i kö för att få uppdraget, säger Anna-Greta Ljungbeck. Tänk dig att någon skulle be dig eller mig att laga soppa till sextio personer- vad skulle vi svara då?
Att förbereda och laga lunchen till varje onsdag skulle trots entusiasmen bli för drygt. Varannan vecka står därför restaurangen Kvarnen för soppan.
Förberedelserna är tidskrävande. Först ska ingredienserna handlas in på bland annat Araben, en affär med orientaliska varor. Sedan går tisdagen åt till att förbereda grönsaker och kött som ska skäras och hackas. På onsdagen finns kvinnorna på plats i Sankt Ansgars hus i god tid och då kommer svenska kvinnor för att hjälpa till.

Maria och Celeste, som står för dagens soppa, uppskattar mötet med gästerna.
De frågar oss varifrån vi kommer och vi får förmedla kunskap om vårt land, säger de.
Celeste träffade en svensk man och följde honom till Sverige. Hon har nu en tolvårig dotter med honom. Det var tråkigt i Sverige från början, hon hade inga vänner och det var kallt, säger hon. Hon har en svensk väninna men det är svårt för väninnan, som arbetar heltid, att hitta tid för att umgås. Celeste saknar Argentina dit hon flyttat innan hon kom till Sverige. Där var människor alltid glada och det var många fester. På IFFI kan hon dock koppla av och där finns människor som förstår henne, säger hon.
Maria blev bjuden till Sverige och är här på turistvisum. Hon vill gärna stanna eftersom det är så fattigt i El Salvador.
Det är inga problem nu. Jag har semester, jag kan koppla av och andas fritt, säger hon. Hon ser mycket positivt på IFFI, som hjälper invandrare och ger dem chanser att möta svenskar. Tyvärr går hennes turistvisum ut i maj och då måste hon återvända.
Många lunchgäster och då särskilt pensionärerna tycker det är roligt att ta kontakt och prata med IFFI-kvinnorna.
-De vill veta varifrån de kommer och hur det är i det landet, säger Anna-Greta Ljungbeck. Men, tillägger hon, det är svårt med integration till hundra procent. Invandrarkvinnorna vill gärna sätta sig vid ett bord för sig själva.

Ruth Edfeldt vill att alla ska sitta blandat vid borden, men hon förstår den rädsla och osäkerhet invandrare kan känna, som gör att de håller sig för sig själva. Hon kom själv från Tyskland 1976 och minns starka upplevelser av utanförskap från den tiden. En bokcirkel blev då hennes väg in i gemenskap och känsla av jämbördighet. Ett viktigt steg dit var att få dela tankar med andra och hon betonar att varje positivt möte är en erfarenhet som närmar människor till varandra.
Det är en viktig uppgift för samhälle och kyrka att skapa kontakter och se till att det finns broar till gemenskap, säger hon. Faran är annars att invandrarna känner sig besvikna och blir bittra. Det är ett väldigt stort steg att lämna sitt hemland och tvingas byta språk och inte ha någon att dela sina erfarenheter med. Det är inte lätt att komma utifrån. Jag hade stora fördelar eftersom jag hade ett språk och en kultur, som låg nära den svenska.

Det är många stamgäster som känner varandra och möts i lokalen. Vid boken hörs svenska, bruten svenska, arabiska, persiska, spanska och kurdiska. Folk kommer och går. Attraktivt är väl också priset. Trettio kronor för en riklig måltid med smör och bröd, kaffe och kaka förutom den mättande soppan.
Hur reagerar då de invandrare som inte kommer från kristna kulturer på att allt är genomsyrat av kristna traditioner och seder?
Det är aldrig några problem. Kvinnorna har stor öppenhet och de tar till sig det de vill, säger Ruth Edfeldt. Hon berättar att IFFI-kvinnorna bjuds in tillalla kyrkans aktiviteter, såsom utflykter och avslutningar.
Celeste och Maria lyser där de står vid serveringsbordet. Maria tycker det är spännande att få träffa så många nya människor. Hon har snart varit ett år i Sverige men kan inte så mycket svenska än. Celeste som varit här mycket längre översätter åt Maria. Spanskan flyter mellan dem. Inga problem fast Maria är från El Salvador och Celeste från Peru.

Efter en dryg timme börjar botten synas i kastrullen med kycklingsoppa och grönsaker. Tur nog finns det en annan soppa att värma upp. Den här onsdagen var det nära nog sextio personer som åt sin lunch i Sankt Ansgars hus.