Nu är vi ju två som kämpat heltid med tävlingen så i äkta rock maneér singlade vi slant och kunde då snabbt konstatera att
resan var min. resmålet var Padova, strax utanför Venedig, och jag rådfrågade min chef, som har italienska påbrå, om huruvida vädret skulle vara nådigt i Italien så här års eller om det var kallt. Svaret:att det en vecka tidigare varit +24 grader tog jag med i min beräkning när jag packade min väskan. Resultatet av mitt packande visade sig vara katastrofalt. Med i princip bara shorts och t-shirts, i packningen, landade vi i något som måste ha varit världens kallaste
+24 grader och jag frös. Efter lite köldskador och en panikslagen shoppingtur var jag nu redo att börja leva på Diesels smått enorma representationskonto. Diesel betalade allt det vi gjorde dom tre första dagarna (trevligt bortskämd, jag mös). Vårt schema såg ut ungefär såhär: vi åt frukost och drack öl. Vi åt lunch, och drack vin.
Vi duschade och drack sprit. Vi åt middag, och drack grappa. Vi varvade detta ansträngda schema med shopping i Venedig, besökte
Dieselfabriker i Padova och kollade in showroomet på Italiens största jeanstvätt-fabrik. Grand Finale bestod av en modevisning där vi fick
se Diesel Spring/Summer -08 kollektion först av alla!
Modevisningen, alla showrooms och matsalen huserade i samma byggnad. En stor mässhall som var belägen endast 5 minuter från vårat hotell.
Säkerheten
var påtaglig för att ens få komma in i lokalen får vi identifiera oss med ett dieselarmband vi fått dagen innan. då slår det en vilken
grej det egentligen är att få se denhär visningen precis samtidigt som inköpare och säljare från alla länder får se det.
vi sätter oss ner och börjar titta runt på alla andra som ryms i den enorma mässhallen. det måste vara över 500 personer,
dieselrepresentanter från hela världen. i mitten längst ner på den andra läktaren sitter renzo rozzo, och det syns verkligen på hans sjukt
relaxade hållning att han faktiskt äger allt vi ser just nu, och allt vi kommer se ikväll. det första som slår mej är att golvet är målat
som en basketplan, fast väldigt överdimensionerad, vilket är just temat på hela inredningen. ovanför modellernas entré hänger en enorm
basketkorg och alla väggar är täcka med sjukt stora nitar, och man får en väldig känsla av hur stort allt är. det börjar och rök väller ut
från ingången till catwalken, ljusstrålar och stroboskop avlöser varandra och flimmrar över hela lokalen. i högtalarna spelas ingen musik,
istället ljudet av basketskor som skriker och gnisslar under en basketmatch, och såhär håller det på ett tag. antagligen för att trissa
upp alla att komma i rätt stämning, och det funkar verkligen.
gnisslet från skorna tystnar och när röken lägger sej ser man att det kommer någon ur ingången. men det är ingen modell, det ser snarare
ut som en roddare när han skjuter en stor låda på hjul framför sej. han går ut till mittcirkeln, öppnar lådan och självklart plockar han
upp fyra eller fem basketbollar och börjar jonglera, snurra och underhålla, och samtidigt som han slänger upp den första bollen drar 'pump
up the jam' igång i högtalarna och man tänker oavkortat på något slags amerikanskt 80-tal.
och det är precis så det fortsätter under hela den första visningen. det är mycket turkost, rosa, och grått. gärna blandat på samma plagg.
precis så som jackorna man bar när man var liten var färgade, med tex ett blixtmotiv och liknande detaljer. det är mycket glansiga
bombarjackor, det är mycket oversize och det är helt sjukt mycket stora basketskor på alla modeller. middagen som serveras i pausen följer
självklart den röda tråden. det är hamburgare, det är varmkorv med bröd, och det finns i stort sett bara majonäs och ketchup som tillbehör
och ölen serveras i coca-cola pappersmuggar. sjukt amerikanskt, och sjukt coolt.

text: thomas nordqvist