Svårigheten med penningutlåning är att risken att inte få tillbaka utlånade pengar är ovanligt stor. Det finns olika sätt att hantera detta. Små utlånare i tassemarker driver inte sällan in skulder med hjälp av storväxta torpeder, inte sällan med en tveksam våldsmoral. Men det kan aldrig väljas för större och varaktiga organisationer. De måste lyda under lagen.
Utvecklingen i bankmarknaderna, över hela världen, har gått i riktning mot storlek. Genom att bli större kan man lättare kompensera för affärer som går fel. För en liten bank kan ett lån på 10 miljoner som inte betalas tillbaka innebära bankrutt. För en stor bank skrivs ett sådant lån ganska lätt av. Inkomsterna på många andra konton gör att förlusten inte blir dramatiskt kännbar.
Men i storlekstillväxten följer flera problem. Det första är att ett litet antal banker blir oumbärliga för hela ekonomin. Omsättningen för de svenska bankerna är 4-5 gånger hela Sveriges BNP. Vi får ett ekonomiskt syndrom som är en sjukdom i systemet – bankerna blir för stora för att tillåtas gå omkull. Det förändrar också affärskulturen.
Ekonomer talar om att man hamnar i ”moral hazard” om ett företag kan räkna in sin vinst, men lösas ut från sina förluster. Ägarna tar vinsterna, men skattebetalarna förlusterna. Det är en ekonomisk kultur som hör hemma i en planekonomi, men är främmande för en marknadsekonomi.
När t ex den isländska finanssektorn föll ihop för ett par år sedan, drogs ett antal europeiska banker, särskilt brittiska, med i fallet. Bankerna krävde av islänningarna att man skulle betala en särskild skatt under några år för att kompensera bankerna för förlusterna. Klokt nog svarade man nej. Tanken var säkert den självklara, att det är banker som ska vara experter på att bedöma finansiella risker i ekonomin. Om de gör fel, får de äta samma kaka som alla andra, dvs ta förlusterna.
Något helt liknande kan vi se i den pågående euro-debatten. Regeringar sliter hund för att försvara en valutaunion som innebär att u-landet Grekland och högteknologiska Tyskland ska ha samma penningpolitik, ränta och växelkurs. Det är naturligtvis inte för att detta är ett överlägset arrangemang, utan för att flera stora europeiska banker skulle göra så stora förluster vid ett euro-sammanbrott, att man har svårt att överblicka konsekvenserna. Man vill skydda sig från effekterna av den ekonomiska mardröm som euro-samarbetet har gått mot.
I den moderna ekonomiska historien, under de senaste 50 åren, har finanskapitalet spelat en sorts hjälteroll, trots allt. Man har gått i spetsen för en globalisering som har lyft omkring en halv miljard människor från ren fattigdom till stabila inkomster. Detta till trots, har finanskrisen från 2008 lyft fram också svagheter. Svenska investeringsbanker förefaller skinna pensionssparare på inkomster. När börsindex förra året steg med 40 procent, steg fondspararnas förmögenheter med mindre än en fjärdedel. Och det var inget specialfall – över den senaste 10-årsperioden har börsindex nästan fördubblats, medan index för fondsparandet har stigit mycket mindre, för vissa fonder inte alls.
Vart tog pengarna vägen? Undersökningar får väl visa det, men en kandidat är de stegrade lönsamhetskrav som bankerna successivt infört. Med lönsamhetskrav som går mot 15 procent – ungefär vad ett teknikföretag i sin mer riskfyllda verksamhet siktar på – faller olustiga anpassningar ut: inte minst får vi den ”kvartalskapitalism” som vissa kritiker har pekat på.
Allt detta må nu vara på detta viset, men vad göra? Det enda möjliga är att få tillbaka en effektiv konkurrens i den svenska bankmarknaden. Varför inte göra det lättare – rentav lätt – att starta en bank? Man ska inte behöva ha IKEA:s börs för att få tillstånd. Man kan också direkt uppmuntra utländska banker att etablera sig i Sverige. Tendenser finns, men de är svaga. Skattebefrielse eller något liknande under en ingångsperiod skulle kunna vara ett sätt att kompensera dem för ett sämre konkurrensläge
Eller ytterligare något annat. Men vi kan inte fortsätta som förut.
Bodås i oktober 2011
Kurt Wickman