I olika media lägger man bekymrade pannor i veck och kommer efter tankemöda fram till att det är oro i Mellanöstern, sanktioner mot Iran och annat som är orsaken. Det är en enkel slutsats och genom att ta fasta på det mindre avgörande skymmer man det viktiga. Att det är svenska politiska skattebeslut som driver bensinpriset.
För att göra svenska politiker rättvisa, ska vi kanske säga att politiker i varje västeuropeiskt land gör samma sak, bensinpriserna över hela kontinenten är sylvassa. Vi påminns om Adam Smiths djupa insikt, att det finns inget som regeringar lättare lär sig av varandra än hur man ska stoppa handen djupare i medborgarnas fickor.
Av priset 15 kronor tar staten omkring 10. Ett marknadsstyrt bensinpris skulle i dag således kosta omkring 5 kronor. Om vi bara räknar på det priset, har det gått på en svagt stigande bana under de senaste 10 åren. På en nivå och med så pass långsamma stegringar, att konsumenter relativt lätt skulle kunna anpassa sig. Till skillnad från det skattestyrda priset.
I någon mening är det politiska spelet underligt. Det hävdas ofta att politiker är alltför mycket styrda av opinioner. Men det tycks inte alltid vara sant. Bensinskatteupproret i Sverige har t ex samlat in omkring 1,8 miljoner underskrifter för kraftigt sänkta bensinskatter. Dessa synpunkter har inte fått något synligt genomslag.
Kanske uppfattar politiker bensinskatteuppropets undertecknare som knappt läskunniga lantisar. Under alla förhållanden tillrättavisar man denna stora opinion med olika miljöpolitiska dogmer: vi måste minska bilarnas utsläpp, vi måste rädda klimatet. I klimatets fall är det rena domedagstoner i debatten. Man agerar för den ena sidan i en pågående vetenskaplig diskussion – inte som neutrala observatörer i en fråga, där man faktiskt inte har några som helst kunskaper.
Det är lätt att uppfatta dessa miljöpolitiska dogmer som vår tids stora politiska fördom. Men det förblir ändå oklart varför en begränsad miljöopinion slår ut en större bilåkande opinion. Det är naturligtvis så, att media i storstäder knyter an till miljöpolitik. Journalister uppfattar sig i mycket hög utsträckning som ”miljömedvetna”. Ett honnörsord som faktiskt betyder mer än att man inte kastar ölburkar i dikesrenen, snarare att man kan tänka sig att rösta med miljöpartiet i nästa val.
Men om vi går utanför dessa snäva och samverkande kretsar (politik-centralbyråkrati-storstadsmedia) är det troligen svårt att finna mer än en handfull personer som anser att bensinskattens nivå i dag är rimlig, borde kanske rentav höjas. Det faktum att politiska beslut inte speglar den större folkliga uppfattningen, mera den elitistiska mindre uppfattningen ger ledtrådar till hur politiken fungerar: man undviker hellre att kritiseras i storstadsmedia än att tappa i anseende vid köksbord i småstäder. Även om man säger precis tvärtom i högtidstal om ”politikens villkor”.
Bilåkande har till på köpet fått ett dåligt anseende i denna miljöopinion. Onödigt och skadligt för samhället. Det är kanske nödvändigt att ge den bilden för att upprätthålla rent konfiskatoriska skattesatser. Man vill naturligtvis inte att ett bensinskatteuppror på nätet ska få mer konkreta former.
Men den som närmare sätter sig in i frågan ser att hela bilden av anklagelser mot bilåkarna är snedvriden. De utsläpp som moderna bilar ger upphov till kostar mellan 1:50 och två kronor per liter att hantera, högt räknat. Således inga tio kronor som man nu tar ut. Det rätta bensinpriset borde således ligga klart under 7 kronor litern den 17 februari 2012. Så vad göra – ja, man kan ju börja med att skriva på uppropet. För genom politiska val finns ingen räddning.
Bodås i februari 2012
Kurt Wickman