Man häpnar! Sveriges näst största parti, regeringsparti i många decennier och alla verkar helt vimsiga! Partidistriktet i Norrbotten förordar..., partidistriktet i Gävleborg förordar... Samtidigt som man famlar efter en ny politik för sossarna. Jag hade förväntat mig lite bättre ordning och reda och en rejäl analys, Socialdemokraterna var ju en gång i tiden överlägsna sina borgerliga konkurrenter när det gällde strategi och taktik. Alltför många har glömt att sossarna drev flera minoritetsregeringar och lierade sig med sina fiender när det passade, stötte bort dem när man fick egen majoritet - ja, man höll det svenska politiska etablissemanget i ett stadigt punggrepp. Samma strategi med väljarna. Mellan valen drog sig inte sossarna för att dra ner på A-kassan, öka antalet karensdagar etc. Svenska folket kved och led av det smärtande greppet. Men när nästa val närmade sig så lättade man på greppet, A-kassan höjdes, antalet karensdagar minskade etc.
- Tack snälla socialdemokratiska regeringen för att ni lättade på punggreppet - vi måste rösta på er igen!
Idag är man inte ens säker på vilken politik som sossarna skall jobba med, visioner verkar saknas och det enda man tycks vara överens om är att skatterna skall höjas.
Kanske man famlar därför att man inte har muskler att ”förlova sig” med en stark partner som kan hjälpa s att ta makten. På egen hand klara man det inte längre. Centerpartiet har både historiskt och i nutid lockats av att sitta med vid sossarnas maktgrytor. I förgången tid var det Hedlund i Rådom, Idag är det lokalt Brink & Linck (från c i Hälsingland) i Landstinget. I Sandviken åkte Centerpartisterna ut med badvattnet ur "regeringssamarbetet" när sossarna hittade nya lekkamrater för att klara majoriteten - tänk att centerpartister aldrig lär sig!
I Landstinget kör man med Centern men… Patrik Stenvard (m) stödde sossarnas förslag att höja politikernas arvoden medan flera av hans kamrater sa nej. Patrik Stenvard lierade sig också med sossarna när posterna i styrelsen för Gävleborgs regionförbund skulle tillsättas. Har Patrik också fastnat i sossarnas garn?
I Gävle kommun har man lyckats snärja oppositionen och allra mest moderaternas oppositionsråd, som ofta stödjer sossarna, förmodligen för att kunna känna att hon har lite makt. Inger Källgren Sawela kallar sig ibland socialmoderat - bara en sådan sak! Carina Blank och Per Johansson tycker det är så kul att de nästan kissar på sig av förtjusning! Minns Inger Källgren Sawelas stora glansföreställning i kommunfullmäktige när hon stöttade sossarnas propå om att Gävle skulle bli kulturhuvudstad. Gävlesossarna har till och med lyckats få Birgittha Bjerkén och några andra moderater att tro att Gävle Energis satsning på att sälja komfortkyla inte konkurrerar med de privata företagen som också säljer komfortkyla!
Men strategin att snärja opposition och andra fungerar idag bara på lokal nivå i regioner där sossarna fortfarande har makten, utan att vara i majoritet. I rikspolitiken har sossarna tappat greppet eftersom man inte längre har någon maktposition. De har dessutom fått det svårt att bli trovärdiga eftersom nya Moderaterna både tagit över sossarnas politik (Nya Arbetarpartiet) och ledarrollen som bästa strateger och bästa taktiker. Det var inget bollande med olika namn som partiledare som ledde fram till begreppet Nya Moderaterna, det nya arbetarpartiet! Det var tålmodigt analyserande av det moderna Sverige och befolkningens behov och sedan en analys av vilka egenskaper som krävdes av dem som skulle vända skeppet och lansera den nya politiken - och vips! I senaste valet röstade bara 22 % av alla de som har jobb på sossarna - i Stockholm var det bara 10 %! Det visar ju tydligt att Socialdemokraterna inte längre är de arbetandes parti!
En del av de förändringar som sossarna tycks ha missat:
+ Färre än 20 % arbetar i industriföretag idag
+ Allt fler som vill och kan arbeta föredrar de tusenlappar som jobbskatteavdraget ger varje månad i stället för några ynka hundralappar som sossarnas vapendragare LO kommer dragande med
+ Sossars snack om skattehöjningar avskräcker
+ Allt fler arbetar i små och medelstora företag där de känner chefen och inte behöver facket¨
+ De stora arbetsgivarna som Volvo, Sandvik, Korsnäs etc. har varit en förutsättning för behovet av en fackförening - men idag tvingas storföretagen effektivisera för att klara sig och därmed minskas personalstyrkan, sakta men säkert
+ Allt fler av dem som arbetar på traditionella storföretag som Sandvik, Korsnäs m fl har stor yrkeskompetens och kan ta bra betalt för det - genomsnittslönerna på Korsnäs gör att deras "arbetare" tillhör höginkomsttagarna = genomsnittslön >400 000 kr/år
+ Allt fler väljer att lämna facket
Sen har vi den stora knäckfrågan: invandringen! Vad gör vi med den? Vi behöver fler människor som kan ta över jobben från alla som skall pensioneras de närmsta åren. Men samtidigt anländer alldeles för många människor som inte låter sig integreras i samhället. Vad gör vi med dem? Klarar vi av att både försörja alla pensionärer och alla de invandrare, som inte vill integreras? Vi svenskar kan inte bara ta på oss ansvaret för att integrationen inte fungerar, ansvaret ligger också hos den som inte låter sig integreras!
Det finns naturligtvis delade meningar om de synpunkter jag tagit upp, inte minst invandringen!
Men man måste även ta upp de svåra frågorna när man skall söka nya vägar och nya namn för att leda sin organisation. Även sådant som känns obehagligt måste tas med!
Enkel processanalys:
1. analysera situationen och väljarnas behov
2. fundera över vilka behov som är viktigast för "målgruppen" och formulera en lämplig politik efter det
3. formulera en vision och en strategi hur man kommunicerar den politik man vill erbjuda
4. summera vilka egenskaper den person behöver ha som både skall leda partiet och, kanske viktigast, kommunicera visionen och det nya programmet
5. leta reda på den person som klarar de viktigaste kriterierna
6. sätt personen i skolbänken och slipa till de delar som inte är tip-top och se till att den nya ledaren har de rätta redskapen
Sen är det bara att gå ut och ge järnet!
Det kan också vara idé att fundera på varför sossarna inte har någon naturlig arvtagare. Förmodligen därför att sossarna som så många andra stora organisationer drabbats av kotterisjukan, dvs det har blivit viktigare att hålla sig väl med chefen än att komma med nya idéer! Göran Persson gjorde sig förmodligen av med en hel del kompetenta människor för att slippa ifrågasättas och själv kunna lysa så starkt som möjligt. Där började sossarnas kris!
Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och sosse från Hamrånge, satte fingret på den ömma punkten när han, apropå problemet att hitta en ny s-ledare, sa att "partiet bågnar ju inte av begåvningar precis". Stig-Björn ville inte tippa vem som skulle bli ny partiledare, men sa att det inte blir någon lucia (som sprider ljuset) "utan en gammal galt".
Sverige behöver två starka partier för att skapa den konkurrens som behövs för ge oss de politiker som vi förtjänar - sådana som till exempel Fredrik Reinfeldt och Anders Borg! Bra konkurrens vässar även politiken - till glädje och nytta för oss medborgare.
Få se nu om Juholt är en lucia eller en galt...
Han är i alla fall väldigt lika den tidigare premiärministern i Libananon, Hariri...