Anledningen till att finansministrarna så brådstörtat tvingades skramla ihop till ett andra paket, klart bara några timmar innan den japanska börshandeln skulle öppna den 10 maj, stavas PIIGS (låt vara att Sveriges finansminister Anders Borg skäller på WOLFS).

PIIGS är initialerna i EU-länderna Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien som är länderna med störst utlandsskulder.
Under den första veckan i maj stod det klart att finansmarknaden inte litade på deras förmåga att hantera sina gigantiska låneberg.
För att inte riskera att finansmarknaden började sälja (eller slutade köpa) statsobligationer i PIIGS-länderna, med en trolig ekonomisk katastrof som följd, såg EU till att visa musklerna.
Anders Borgs vargkommentar på engelska två dagar tidigare spreds raskt över världen: "the herd, the wolf pack behaviours of the market has to be stopped".

Vår svenske finansminister var alltså kritisk till långivarna, de som köper och säljer statsobligationer. Bland dessa finns vissa större företag och fonder men också banker där du och jag placerar våra sparmedel.
Borg nämnde dock inget om att dessa vargar, precis som vargarna i skogen, är en del av eko-systemet. Skillnaden är att i skogen fäller vargarna ett försvagat byte, medan marknadens vargar flyr det.
Och de här dagarna i början av maj höll långivarna på att sjappa från PIIGS av ren självbevarelsedrift.
Och när färre vill låna ut pengar, ökar riskpremien (d v s räntan) till dem som fortfarande vågar. Det hade PIIGS-länderna helt enkelt inte råd med.

Hur kommer det sig då att Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien hamnat i den här situationen?
Det finns inget samlat svar. Källor på det svenska finansdepartementet ser dock Grekland som ett obs-fall och nämner korruption och kriminellt vilseledande siffror som en anledning till att det gått så långt. Lägg därtill en för stor offentlig sektor och extremt låg pensionsålder så är manegen krattad för ett haveri.

Det andra stora sorgebarnet, socialistiskt styrda Spanien, ses som ett allvarligare fall. Spanien har en betydligt större ekonomi än lilla Grekland, och landets totala skuld är till och med högre än Greklands. Det beror på att privatpersoner tillåtits skuldsätta sig under den flera år långa fastighetsboomen, som nu är till ända.

Spaniens situation har till viss del smittat av sig på likaledes socialistiskt styrda Portugal, vars export till 25 procent är beroende av grannlandet.

Italien har kastats mellan olika höger-center-vänster-regeringar i flera år och har en industri som fått känna på hård konkurrens från Asien.
Det enda landet i gänget som INTE är sydeuropeiskt, Irland, har lämnat smekmånadsåren med euron bakom sig och ska nu stå mer på egna ben; Irland som för bara ett tiotal år sedan kallades för Europas U-land.

PIIGS-länderna har tillåtits dra över EU:s egna budgetmål år efter år. Kritiker menar att deras regeringar har överstimulerat konsumtion med billiga euro-lån istället för att satsa på infrastruktur och strukturella förbättringar.

Men det finns svarta får även bland länder utanför euro-samarbetet. Och till dem hör tvivelsutan Storbritannien. Under labour-regeringarna Tony Blair och Gordon Brown har budgetunderskottet skenat iväg. Storbritannien hade senast en statsskuld på 68 procent av BNP, en ökning på 16 procent på bara ett år (att jämföra med t ex Sverige som har en statsskuld på 42 procent av BNP).

Så vem ska hjälpa det haltande Europas folk, när statskassorna är tömda?
Tja, den årliga rapporten The World Competitiveness Scoreboard, som presenterades den 19 maj i Lausanne och mäter variabler så som inflation, arbetslöshet, statsskuld o s v, ger en liten vink. På listan har USA fått överge sin sedan länge dominerande ställning på förstaplatsen och halkat ner till position nummer 3. Etta är Singapore, tvåa är Hong Kong...

Det finns alltså allt fler anledningar för Europas handelsministrar att boka biljett till Asien i framtiden.