Det hela började när några grabbar från byn fick upp ögonen, eller snarare öronen, för amerikansk folkmusik. Bluegrassmusiken passade i Torsåker, som handen i handsken! Intresset för Bluegrassmusiken växte, och sommaren 1986 gick Torsåkers första Bluegrassfestival av stapeln. Till en början hölls festivalen vid hembygdsgården, strax utanför byn. Hit vallfärdade besökare, långväga gäster med bil, ibland dragandes på en husvagn eller trångt packad och överlastad med tält, grill, picknickstolar, kylväskor och andra campingnödvändigheter. Ortsbor valde ofta ett simplare fordon, kanske i form av en cykel, som inhandlats hos byns velocipedhandlare, en traktor eller varför inte en hästskjuts. Självklart fanns det även de som gick till fots, då det väsentliga var att man, under småtimmarna, utan större problem skulle kunna framföra sig själv och sitt eventuella fordon, även under viss berusning.
Under åren har, förutom den svenska eliten inom bluegrassmusik, gäster och artister från hela världen besökt Torsåker och spelat på dess festival. Jenkare, tjecker, ryssar, britter, danskar, finnar, och norrmän, bara för att nämna några. De flesta har gett festivalen positiv respons och har haft trevliga minnen med sig bagaget på sin hemresa, det är i alla fall vad de sagt när vi frågat dem.
Med tiden växte, den till en början blygsamma, tillställningen sig allt starkare i den lilla byn. Rykten spred sig, såväl inom som utom musikkretsar, om att en av Sveriges främsta bluegrassfestival håller till i Torsåker. Tidningar, radio och tv, gav ytterligare bekräftelse på att det faktiskt fanns ett stort behov av just ett sådant här jippo. Festivalen bredde ut sig, och antalet besökare ökade stadigt i likhet med antalet band och uppträdanden. Föreningens styrelse, bestående av de draghästar, som, med otrolig vilja och ett brinnande musikintresse, startat festivalen, började få betalt för mödan. Inte betalt i den benämningen att de tjänade några pengar på arrangemanget, då Torsåkers Bluegrassförening är en ideell förening. Ideell i just den benämningen att alla inblandade sliter som hundar, bara för att just denna julihelg, få sin lön utbetald i form av en myllrande folkhop, där glada människor blandas med tonerna från den amerikanska folkmusiken.

I takt med att festivalen växte, och besökarna blev fler, och kanske även törstigare, var inte längre byns hembygdsgård någon lämplig plats för festivalen. Meningarna var delade om huruvida det var rädsla för förstörelse och slitage av de gamla byggnaderna och omgivningarna som satte festivalen på flykten. Kanske var det helt enkelt så att gräsytan innanför gärdesgårdarna, var för liten och inte rymde alla filtar, picknickbord, stolar och taktstampande fötter? Ett beslut fattades och festivalen flyttade ner till byns centrum, på idrottsplatsens stora gräsplan, alldeles intill Gästgiveriet. Här skulle väl ändå alla kunna få plats, utan att trängas och på så vis riskera att stöta ihop med eller märka något kulturarv. Med en närhet till både affär och gästgiveri, skulle ingen behöva gå varken hungrig eller törstig och ortsborna fick en betydligt kortare väg att vingla hem i sommarnatten.
Visserligen hör det närmast till tradition att ingen ger upp festivalfirandet i första taget, inte heller i senaste laget, då musiken fortsätter att spelas långt in på morgontimmarna. Efter att sista bandet gått av scenen och tackat för sig, är det dags för de uppskattade musikerna att ta sig en välförtjänt tår, efter en dags ihärdigt pickande på strängar, och spontana jam tar så form under grönskande björkar. Folket, som ännu inte fått nog av ståbasens taktfasta rytm och fiolens gnissel, skingras och omgrupperas, likt fårskockar av en vallhund, för att återigen följa tonerna till någon annan musikbelamrad berså eller härbre.
På fotbollsplanen blev festivalen dock inte så långvarig, då man tyckte sig ha tappat lite av den mysiga stämningen man haft uppe vid hembygdsgården. Idrottsplatsens hiskeligt stora ytor, lämnade visserligen gott om plats åt besökare, men åt den forna trängseln fanns inte längre någon plats. Avstånden mellan människorna blev lite för stora, för att skapa den, kanske framtvingade, gemenskapen som man känt tidigare. Fotbollsplanen var också ett vågspel då här inte fanns möjlighet till någon inomhusscen. Torsåker har kanske en särskild plats i åskguden, Tors, hjärta och skonas ofta från nederbörd just första helgen i juli, men det har även hänt att asaguden varit på sådant humör att han öppnat himlen och låtit helvetet brakat lös. I en liten sammansvetsad by som denna, där alla känner alla och allt går hand i hand, är detta inget stort problem. För att återfå gemenskapen och den familjära stämningen, så trycker man helt enkelt in festligheter och festprissar på ett trängre område, då försett med tak. Tors Loge var ett självklart val. Den stora danslogen, som slukar mycket folk, är försedd med en inomhusscen, har rättigheter att servera både det ena och det andra, har en stor parkering, gräsytor som lämpar sig ypperligt för campare och i mitten, en lagom liten gräsplätt där utescenen kan slås upp. Det kunde inte bli annat än succé.
Det personliga och familjära var återfunnet och allt verkade vara frid och fröjd. Men inget varar för evigt och det hårda slitet och arbetet började sätta sina spår i den nu, dryga 20 år gamla styrelsen och dess medlemmar. Festivalen stod på branten och en drastisk förändring skulle komma att behövas för att bevara denna genuina folkfest, det behövdes en ny styrelse. Som i så många andra sammanhang, så sliter man ut en generation i taget och det var precis vad som hände i bluegrassföreningen. Uppvuxna med och inspirerade av musiken, festivalen och gemenskapen, blev det nu dags för den yngre generationen att dra sitt strå till stacken. Under de mörka vintermånaderna i början av 2009, knackade festivalplaneringen åter igång, nu med yngre förmågor, vid ratten. Allt gick enligt planerna och rullade vidare i gamla banor, mycket tack vare stöd och coachning från de gamla styrelserävarna, varav somliga, lyckligtvis, bet sig krampaktigt fast vid arrangemanget. Krut lades på att anordna workshops för instrument inom bluegrassgenren, ett populärt inslag som uppskattats och utnyttjats till max. Några nya idéer kläcktes och släppte även upp lite mer alternativ bluegrassmusik på scenen, svenska band gavs mer plats, liksom mer gröna band, nykomlingar, med bland annat en touch av svensk folkmusik, blues eller rockabilly. Denna förändring, främst för att locka den yngre publiken och få även dem på blugrasskroken, verkade gå över förväntan. Unga och gamla, blandades, liksom det olika innehållet i picknickkorgar och plastmuggar, och på gräset framför stora utescenen hördes ett sorl av dialekter och fotstamp, såväl i takt som ur. Framåt kvällen hade den stora, brokiga, familjen av musikfantaster funnit varandra och kunde tillsammans, svänga sina lurviga till en härlig brakavslutning på utescenen. I den kommande flykten från myggor och avsaknad av ytterligare scenuppträdanden, det vill säga sådana som stod med på spellistan, gick hopen vidare upp för rampen till och in på logens dansgolv. Där inne verkade, till de flestas lycka, 50-talet regera och ett gäng grabbar med bakåtkammad lugg stod och rev av gamla godingar.
I denna anda, kunde ett 25-årsjubileum genomföras utan större komplikationer och besökarantalet var, till styrelsens stora lycka, över 1000 betalande. Kanske var det därför ett oväntat mejl damp ner i styrelsens inkorg, en nominering för ”Bästa scen och arrangör” på Gävles ”Local Heroes” gala. Till allas förvåning, då konkurrensen var stenhård, vann Torsåkers bluegrassfestival sin kategori och kunde överraskade och omtumlade släpa med sig en vacker statyett hem till byn.

Så har det sett ut, år ut och år in, och så skall det förhoppningsvis fortsätta ett bra tag framöver. I år är arbetet i full gång inför den 28:e festivalen i ordningen. När midsommar är över, och när många ser semesterveckorna stunda, börjar för andra det riktiga allvaret. Affischer sätts upp, vägbeskrivningar ges, gräsplättar förvandlas till campingplatser, garderober töms, i sökandet efter gamla instrument och notböcker, sådant man kan tänkas sälja på festivalens instrumentloppis. Det engelska språket bättras på, så att man i någon mån kan göra sig förstådd av de utländska artisterna. Styrelsemedlemmar springer runt som yra höns, fram och åter, mellan telefoner, datorer och ”att göra listor”. Allt för att ännu en gång kunna ta ut sin ”lönecheck” den första helgen i juli. Placerad på en filt, framför den scen som är vackert prydd av blått, spirande gräs, kan man plötsligt finna sig själv, sida vid sida med en för denna helg stor och av sommarkvällen, varm och sprudlande familj.

Fotnot: Torsåker är en liten by i västra Gästrikland. Säkert lik så många andra små bondesamhällen, vackert beläget på den svenska landsbygden. Omgivet av blånande berg och åsar och med böljande åkrar och hagar inpå var knut. Ett litet gemytligt samhälle där alla känner alla, varpå det vilar en gemenskap mellan människorna som bor och lever där. En by som välsignats med en, fortfarande brukbar, och dessutom bemannad mack, en livsmedelsbutik, bank, skola, kyrka, dansloge och även ett gästgiveri, som kanske snarare kan liknas vid en bykrog. I denna stillsamma by, rullar dagarna, liksom traktorerna, på i en lugn behaglig takt och rykten sprids med vinden, med samma lätthet och säkerhet, som dyngan efter en av böndernas många gödselspridare.


Taxt: Boel Melin
Foto: Anders Erkgärds