Genom hela min existens har de två populärkulturella yttringarna varit när mitt hjärta, ibland så närvarande att jag brister ut i glädjefnatt. Så fort den speciella cd skivan släpps i butik eller när den förväntade biofilmen går upp på vita duken blir jag som pånyttfödd. Euforin känner inga gränser inför ett nytt stycke rock´n roll eller en gastkramande skräckfilm som precis fått sin premiär. Men, snart är det slut med detta. I december väntar jag och frun vårt första barn tillsammans. Aldrig för har väl rysningarna längs ryggraden varit så påtagliga. Inte för själva födseln, nej, utan för att det är slut med hemmabiokvällar och musiklyssnade. Det är slut med sittningar i timtal för att lista ut hur fasen The Knife kan vara så förbenat bra. I december 2010 kommer jag till vägens slut. Då upphör den lyckliga känslan av att se den nya actionfilmen med Bruce Willis och musikkonserter är det bara att glömma. Jag kommer då att hamna i en vardag av blöjor, kräk, sena nätter, sömnbrist, välling, barnvagnsfika och dagisköer. Den populärkultur som jag hittills gjort mig bekant med byts ut mot en annan. Istället för Friday the 13th blir det Alvin & gänget. Istället för Johnossi blir det Teletubbies. Istället för Seinfeld blir det Björnes magasin. Jippi.
Jag lämnar ut min själ och min personlighet till en liten krabat som inte ens kan torka sig själv i baken. Jag kommer aldrig att bli densamma. När mina nära och kära sitter och gapar i biosalongen till nya Alien filmen sitter jag i salongen bredvid och översätter högljutt Toy Story 3. Det blir minst sagt skilda världar framöver. Jag ser med skräckblandad förtjusning framemot det. Jag ser dock ett ljus i den populärkulturella mörka framtidstunneln. När han (för det blir en pojke) möter min blick för första gången den där decemberdagen 2010 och jag känner hans varma doft på huvudet finns det ingen film eller cd skiva i världen som slår den känslan. En liten del av mig ser faktiskt framemot allt detta. Det är klart, jag kan ju alltid lyssna och titta retroaktivt på alla filmer och skivor jag missat under 10 års tid. Men då kommer väl andra barnet.

För övrigt
* Lene Marlin är en av världens mest underskattade sångerskor. Hennes internationella karriär svalnade efter superhiten ”Unforgivable sinner” men hon släpper fortfarande skivor av klass. Höstens stora soundtrack är hennes bedårande ”Twist the truth”
* Enlig många färska undersökningar och artiklar ökar tydligen försäljningen av vinylskivor. Ipod generationen har upptäckt det gamla formatet och ser det som en cool retropryl. Man ska tydligen inte tappa förtroendet ännu för ungdomen.
* I december har nya science fiction filmen Skyline premiär. Håll inne ungen frun! Jag vill se den innan han ploppar ut.

Christian Stjernström