Anders och hans hustru Gunilla bor numera i centrala Uppsala i en mysig lägenhet med utsikt över Vaksala torg. Vi slår oss ned och Gunilla bjuder på kaffe och fika.

Hur började du med boxningen?
-Hösten 1976 jobbade jag på Forsmark och jag hade en arbetskamrat som hette Lasse Hoffsten. Han drog med mig till boxningsklubben BK Falken i Gävle. Jag hade egentligen inget intresse för boxning utan ville bara träna för att gå ned i vikt, men så mötte jag Tommy Antman, som var tränare på klubben och det ena ledde till det andra...

Anders gick sin första match i november 1976 och trots att han började ganska sent med boxningen blev han snabbt ett fruktat namn i svenska amatörringar. Och då var ändå den inhemska konkurrensen i tungvikt stenhård på 70-talet och detta var troligtvis en starkt bidragande orsak till att Anders utvecklades enormt på relativt kort tid. Slutet av 70-talet var en unik era i den svenska boxningshistorien. Aldrig har det funnits så många bra tungviktare samtidigt i Sverige som då. Det var ett riktigt getingbo. Roger Andersson. Jorge Perez. Bengt Cederqvist. Thomas Blidh. Och Anders var den bäste av dem. Han slog Roger i tre av fem matcher. Hans inbördes möten med Perez slutade 3-1 i Anders favör. Och stackars "Bengan" åkte på stryk inte mindre än fem gånger.

Du jobbade som snickare samtidigt som du boxades?
-Ja, och det var bra att jag hade ett yrke att falla tillbaka på efter att idrottskarriären var slut.

Vilka personer har varit viktiga för dig under din idrottskarriär?
-Tommy Antman, förstås, men även Arne Åkervall, som varit en trogen vän under alla år.

Efter en uppmärksammad match mot Jim Clark i USA 1980 fick du ett telefonsamtal från Floyd Patterson när du kom hem till Sverige?
Anders ler brett: -Jag trodde först det var någon som skojade, men jag och Tommy Antman reste över och var några veckor i Catskills och tränade hos Cus D’Amato. Jag sparrade mot Carl Williams och när jag sänkte honom på träning stod det en liten kille vid sidan av ringen och applåderade. Det var Mike Tyson. Han var bara 13 år då.

Sedan blev du erbjuden ett proffskontrakt av Jim Jacobs och Bill Cayton?
-Jo, men det blev inget med det. Jag hade ju familj och dessutom ville jag åka på OS.

1980 var det boxningshysteri i Sverige. Den avgörande uttagningsmatchen till OS mellan Anders Eklund och Roger Andersson i Gavlerinken drog rekordpublik och SVT visade matchen på kvällen i Sportnytt. Anders hade blivit bortdömd mot Roger på SM tidigare på året och var laddad till tusen. Anders sög musten ur sin antagonist med sin råstyrka och i den tredje ronden slog han ut Roger genom ringrepen och därmed var saken klar: ”Lillen” fick åka till Moskva och representera Sverige.

Du hade slagit sönder högernäven tidigare det året. Påverkade det dig när du mötte Istvan Levai på OS?
-Ja, så här i efterhand så tror jag att jag var lite hämmad av det.

Anders förlorade matchen med 1-4 och blev kölhalad i svensk press, men kämpade vidare. 1981 kontaktades Anders av Edwin Ahlqvist, som lotsade fram Ingemar Johansson till VM-titeln i tungvikt på 50-talet. Ahlqvist ville satsa på ”grabben från Gävle” och Anders blev lovad matcher av Edwin, men det hela rann ut i sanden. Främst beroende på att danske promotorn Mogens Palle satte käppar i hjulet, men andra bidragande orsaker var att Edwin nu var i åttioårsåldern och hade varit "inaktiv" i gamet i många år. Han hade inga riktiga kontakter kvar i branschen. Tyvärr så missuppfattade Ingo situationen och fick för sig att Eklund hade ”lurat” Edwin. Så var det inte. Hösten 1986 fick Edwins dödsbo / Bengt Thorin betala Anders 75 000 kr plus ränta i skadestånd för uteblivna matchgager efter en dom i Tierps tingsrätt.

På hösten 1982 skrev du på för Palle och blev proffs. Hur kommer det sig att inte Tommy Antman fortsatte träna dig?
-Tja, jag minns inte riktigt. Det fanns ingen uppgörelse, tror jag. Och sen tog Palle fram amerikanen Al Silvani och han var ju bra. Jag lärde mig mycket av honom. Men han spenderade ju förstås mycket tid i Amerika, så jag fick vara min egen tränare en hel del och det är inte alltid så lätt.

Du sparrade en hel del mot Patrick Lumumba och Håkan Brock?
-Ja, det stämmer. Hade Patrick lagt ned sin fritid på att boxas hade han blivit världstopp. Håkan var bra, men lite bräcklig.

1983 åkte du på ditt livs första KO-förlust mot engelsmannen Noel Quarless i London. Var det efter det som Leo Vainonen kom in i bilden och blev din nye tränare?
-Ja, och det var Åkervalls förtjänst.

Vi tar en kort paus och jag passar på att titta i en av de SEXTON (!) pärmar med tidningsurklipp som Anders har fått av en boxningsvän. Jag hinner bara gå igenom en av dem, där det står ”1984” på ryggen. Det passar perfekt och jag tar upp tråden:

1984 mötte du Joe Bugner i Danmark. Jag har hört att han slog dig regelvidrigt på armen tidigt i matchen. Kan du visa hur det gick till?
Och Anders visar; när Anders slog en rak vänster så passade den rutinerade engelsmannen på att ge honom en rejäl smäll på armbågen. Detta medförde att Anders inte kunde slå sin vänster resten av matchen och fick boxa åtta till nio ronder med fruktansvärda smärtor. Trots detta gjorde Anders en bragdmatch och boxade jämnt med Bugner. När domslutet avkunnades så tyckte den brittiske tevekommentatorn att den store svensken borde ha fått segern. Han skrek t.o.m. "Eklund is having a go!" när Anders mot slutet av matchen träffade med en fin höger som fick Bugner att stappla bakåt mot ringrepen.

1985 blev du Europamästare när du slog Steffen Tangstad och mediaintresset var enormt. Dagen därpå hade kvällstidningarna åtta till tio helsidor om knocken i Köpenhamn. Hur var tiden efter matchen?
-Ja, pressen jagade mig, men jag ville vara ifred så alla journalister fick ringa Åkervall och en del blev väl sura för det.

Stämmer det att du blev fälld i domstol för att ha sparrat i Gävle?
-Japp. Jag blev anmäld av Sten Sjöholm (folkpartistisk boxningsmotståndare) och fick betala böter. Det var mycket märkligt för det står ingenstans i lagen att det är förbjudet att sparra. Men efter det körde vi bara "parövningar", säger Anders och ler.

Var du genomtränad när du mötte Frank Bruno?
-Jo, det var jag väl, men den där matchen kom för tidigt och hade jag haft bättre förberedelser och bättre sparring vet man ju inte hur det kunde ha gått. Sparringen var ett ständigt problem.

Sedan fick du chansen att ta tillbaka EM-kronan från Alfredo Evangelista och du slog en riktigt grym knock?
-Ja, jag hade tränat bra inför matchen, ökat min slagstyrka och lärt mig att slå hela serier.

Leo Vainonen lär ha sagt att det var din bästa match, håller du med?
-Jo, det kan nog vara så. Evangelista var ingen ofarlig motståndare, han var "lurig" och hela tiden farlig med sina svingar. Jag tror inte han hade blivit utslagen tidigare.

Anders har en underfundig humor och ett bra exempel på det är när Mats Strandberg skulle intervjua Anders i direktsändning i Sveriges Radio bara några minuter efter matchen mot Evangelista. Innan Strandberg hann säga något, frågade Anders direkt: "Du skrek dig väl inte hes igen nu?"

Vad hände i Aosta när du skulle försvara din EM-titel mot italienaren Damiani?
-Jag fick boxas på bortaplan igen, och dessutom på hög höjd, vilket jag inte hann anpassa mig till. Damiani skallade mig så mitt ögonbryn sprack och det utnyttjade han. Jag fick sy 14 stygn. Jag skulle inte vilja bli Europamästare på det sättet.

Det var meningen att du skulle möta George Foreman i Las Vegas den 19 mars 1988?
-Ja. Palle hade skickat över mig och jag hade Al Silvani som tränare igen. Sedan sprang jag på Foreman i receptionen på hotellet där jag bodde. Jag skakade hand med honom och sade: ”Nice to meet you. Good luck in the fight”. Jag hade boots och en stor cowboyhatt på mig så jag var huvudet längre än Foreman och sen ville han inte möta mig… (skratt). Så det var bara att resa hem.

Foreman hävdade att han skadat sig på träning, men han ”repade sig” mirakulöst och när Eklund åkt hem till Sverige fick en annan kille matchen; den 168 cm långe Dwight Muhammad Qawi…

1989 fick du till slut en fajt i USA, mot Phil Brown i Reno. Hur kom den matchen till stånd?
-Jag låg i Reno och tränade. Olof Johansson jagade matcher åt mig, men jag fick ingen match i hela USA. Brown skulle möta Bernardo Mercado om WBA:s Amerikatitel, men Mercado blev skadad och jag fick ta matchen med bara några dagars varsel. Och det gick vägen. Brown var atletisk och snabb, jag var nere i den sjätte ronden men vann en klar poängseger efter 12 ronder. Jag är den ende icke-amerikan som blivit amerikansk mästare, säger Anders och skrattar. Det fina bältet han vann har en hedersplats i prishyllan.

Vi bänkar oss i soffan för att titta på en videoinspelning av ett teveprogram där Anders sjöng John Denvers "Take me home country roads". Under låten börjar Anders sjunga med en imponerande basstämma till melodin. Herr Eklund är en riktig konnässör på bluegrass och uppträder vanligtvis med sitt hobbyband Joyboyz.

Känner folk igen dig fortfarande?
-Jodå, det händer att folk kommer fram på stan och vill hälsa och det är bara roligt. När jag var i Kungliga Tennishallen på galan i höstas så jublade publiken och applåderade när jag blev presenterad. Sånt värmer. Jag är faktiskt ganska stolt över vad jag åstadkom. Hade man bara haft bättre förutsättningar så kunde man kanske ha gjort ännu bättre saker.

Vad är din syn på boxning?
-Boxning handlar inte om att slåss. Jag har aldrig haft något otalt med mina motståndare. Man får någon sorts relation till dem som man boxades mot. På Falken hade de en bra slogan: ”Sluta slåss – börja boxas” och det tycker jag är helt rätt.

Är du aktiv inom boxningen i dag?
-Nej, det är jag inte. Jag har faktiskt aldrig varit särskilt intresserad av sporten, även om jag tyckte det var kul att boxas själv. Det var en härlig känsla när man vann. Då svävade man fram.

Anders verkar trivas med livet, han är positiv och glad och bjuder på sig själv. När han berättar om hur det gick till när han fångade en riktigt bamsig gädda lyser han upp. Jag häpnar flera gånger över hur bra minne den store mannen mittemot mig har. Inte ett spår av bitterhet kommer fram under vårt besök. Hans näsa må vara lite bucklig, men självkänslan är obruten. Anders blickar ut över Vaksala torg och säger: -Jag trivs i Uppsala. Det känns som jag hittat hem. Och så har jag en hustru som peppar mig.

När intervjun var avslutad och det var dags att åka hem fick jag en björnkram av den snälle bjässen från Upplandsbodarna. Vi hade suttit och pratat i nästan fem timmar, men det kändes som en kvart. Jag insåg att jag precis gjort det roligaste journalistuppdraget i mitt liv.

-------------------------------------------------------------------------

Röster om ”Lillen”:

”Han var som en fälthaubitz!”
Göran Wrangbäck använder en träffande allegori. Wrangbäck var en 187 cm lång tungviktare som vann ungdoms-SM 1976 och mötte Anders året därpå i Skutskär. Han gav upp i andra ronden.

”Anders Eklund är sjua på min ranking över de bästa svenska proffsboxarna genom tiderna.”
Olof ”Mr Boxing” Johansson ger sin syn på Anders idrottsgärning. Och Sveriges främste boxningsexpert borde ju veta vad han talar om.

”Jag sparrade en hel del med Anders och att ha hans vänster i ansiktet var som att springa in i en stock.”
Leo Vainonen, klubbkamrat i BK Falken med Anders på 70-talet som sedermera blev hans tränare 1983-87. Leo tillhörde Europaeliten i lätt mellanvikt på 70-talet och gick ca 150 amatörmatcher. Han slog bl.a. John Mugabi.

”Jag har aldrig haft träffat en duktigare och mer träningsvillig idrottsman än Anders. Träningen vi bedrev inför matchen mot Tangstad 1985 var omänsklig.”
Håkan Kihlström, fystränare som hjälpte Anders med träningen inför EM-fajten mot Steffen Tangstad. Eklund var i sitt livs form och fullkomligt krossade norrmannen.


Fakta:
Anders Eklund
Född 22 december 1957 i Skutskär
Familj: En hustru, Gunilla, två döttrar, Sara 28, Emma 23 och barnbarn Hilma.
Hobbies: Musik, fiske
Boxningskarriären omfattade sammanlagt 102 matcher som amatör och professionell

Förslag till bildtext:
Artikelförfattaren får känna på det amerikanska mästarbältet

Text: Crister Berge
Foto: Joe Formgren


Presentation av artikelförfattaren:
Crister Berge är boxningshistoriker som bara några veckor innan denna intervju fick en artikel publicerad om Anders idrottskarriär i Svenska idrottshistoriska föreningens medlemstidning (SVIF-Nytt). Förutom boxning är Berge en av Nordens främsta Elvisexperter och skriver regelbundet för den norska Elvistidningen Flaming Star.