Det flesta stora och mellanstora vattensystem i Sverige är idag utbyggda och åtskilliga fiskstammar har blivit decimerade eller till och med utrotade.
Älvdalar vattenfylls, tidigare fiskrika strömsträckor torrläggs och hela ekosystem förändras.

De mest synliga effekten som ett kraftverk har på ett vattendrag är givetvis att vatten uppströms dammkonstruktionen däms upp, medan det nedströms tenderar att vara relativt sterilt.
En dammkonstruktion utgör dessutom ett vandringshinder för många fiskarter, exempelvis lax, öring, färna, asp och havsnejonöga, som ofta stängs ute från viktig reproduktions och uppväxtområden.
Vänerns storvuxna och unika lax och öringstammar är ett välkänt exempel och det nedströmslekande monsteröringarna i Motala ström är ett annat tragiskt bevis på hur vinstjagande ekonomiska intressen sätts före folkhälsa , naturvärde och sunt förnuft.
Ålarna dör i kraftverken.
För den utrotningshotade ålen innebär vattenkraften att individer som är på väg till sina reproduktionsområden i Sargassohavet lider stora förluster i kraftverkens turbiner under vandringen ut mot havet. Uppskattningar visar att omkring 70% av de utvandrande ålarna dör vid varje kraftverk lite beroende på vilken typ av turbiner som ska passeras.
Faktum är att det flesta kraftverk i Sverige drygt 2000st saknar tillstånd enligt miljöbalken som trädde i kraft 1999.
Det finns numera ett flertal både tekniska och biologiska lösningar för att åtminstone lindra den problembild som finns kring vattenkraften. Minimitappningar och flödesmodeller för det passerande vattnet är något som man jobbar mycket med. Olika sätt att leda fisken bort från turbinerna är ytterligare en metod.
Kraftverksindustrin försöker ofta charma opinionen med utryck som att det bara” lånar” vattnet de få sekunder som det passerar deras turbiner. Problemet är bara att utlåningen kostar alldeles för mycket för ekosystemet och den biologiska mångfalden.

Anders Jämthagen
Fiskeintresserad Moderat i Gävle