Hej!
Jag heter Ingemar Hammarström och ni kommer att stöta på mig och mina texter med oregelbundna mellanrum på den här sidan i framtiden. Men jag har först blivit ombedd att skriva om mig själv vilket inte självklart är ett enkelt uppdrag.
Jag är nybliven ålderspensionär, fyllde 65 i juni och tillhör alltså vad vi med det födelseåret (1956) brukar kalla det gyllene.
Ja, ni vet, det var ju då en massa stora idrottsstjärnor föddes: Ingemar Stenmark, Björn Borg, Frank Andersson för att bara ta tre ur högen. Frank Andersson gick jag för övrigt i parallellklass med och hans bror, Torbjörn, var jag klasskamrat med.
Då förstår ni att jag är uppväxt i Trollhättan. Jag har varit journalist i hela mitt liv bortsett från en avstickare till lärarlivet då jag undervisade på medieprogrammet i Uddevalla.
Journalistiken då?
Jo den fångade mig tidigt. Redan på gymnasiet fick jag chansen att hjälpa till på Trollhättans Tidning, på sportredaktionen jobbade jag i stort sett varje helg, både lördag och söndag. Ambitionerna var stora och vi försökte täcka hela spridningsområdet även om det då handlade mycket om ultimafotboll i division fem och sex.
Det var i alla fall en god skola att lära sig passa både tider och deadlines.
1977 fick jag fast anställning. Då hade jag varit i Skåne och försökt göra akademisk karriär. Det gick så där. Jag hade ju lärt mig att tjäna pengar och det var besvärligt att se studiemedlen ta slut utan att det fylldes på när lönekuverten saknades.
Efter ett och ett halvt år på Trollhättans Tidning blev jag värvad till grannstaden. Lennart Floodberg, legendarisk sportchef på Bohusläningen, ringde och frågade om jag var intresserad att flytta.
Sagt och gjort. Jag packade mina saker och bytta jobbadress. Tio år arbetade jag på Bohusläningen i Uddevalla. Fem år på sporten och fem år som nattchef. Det var mitt första jobb som chef, efter det har jag haft olika chefspositioner på skilda nivåer genom hela mitt yrkesliv.
Jag slutade på Bohusläningen 1989 på dagen tio år efter att jag börjat. Flyttade till Bengtsfors och blev redaktionschef på Dalslänningen. Var kvar i ett drygt år innan ett nytt jobb hägrade. På Nya Wermlands-Tidningen blev jag bas för deras lokalredaktioner och skötte samordningen mellan dem och centralredaktionen i Karlstad. Då var jag placerad i Åmål, eftersom jag bodde utanför Bengtsfors blev det många mil pendlande på de dalsländska vägarna.
1997 fick jag erbjudande att bli chefredaktör på Säffle-Tidningen, framgångsrik fådagarstidning inom NWT-koncernen. Jag tackade givetvis ja men eftersom företagsledningen och jag inte var överens fick jag gå efter knappts två år.
Men ibland kan det som ser ut som en katastrof bli en succé. Jag flyttades från chefredaktörsstolen på Säffle-Tidningen till positionen som nyhetschef i Karlstad. På Sveriges största landsortstidning vilket förstås, yrkesmässigt, var att se som en framgång. Jag hade några väldigt trevliga år på NWT:s redaktion i Karlstad innan flyttlasset gick igen 2002.
Orsak: kärleken. Jag hade träffat Marianne och plötsligt var det väldigt långt mellan Karlstad, där jag bodde, och Ljungskile där Marianne hörde hemma. Jag sökte nya jobb och fick ett, som PR-konsult på en informationsbyrå i Göteborg. Byrån hade fått ett stort jobb för Saab Automobile i Trollhättan och jag skötte, som konsult, bilföretagets nyhetsdesk där vi kollade allt som berörde Saab i internationell och svensk media och skickade ut dagliga nyhetsbrev både i pappersform i fabriken i Trollhättan och digitalt till tjänstemännen i koncernen vilket var GM Europa, som Saab hörde till.
Sedan gick det som det gick med Saab och mitt konsultuppdrag i Trollhättan försvann, så småningom tog också tiden som PR-konsult slut. Jag drev egen frilansfirma ett kort tag innan jag blev sommarvikarie på ST-tidningen i Stenungsund.
Där tillbringade jag elva charmanta år som redaktör innan först jag och sedan även svenska staten tyckte att pension var ett lämpligt nästa steg.
Jag ser fram emot att träffa er på den här platsen i framtiden. Nu har jag bott mer än 20 år i Ljungskile och vi kan väl vara överens om att svenska västkusten är bäst.
Eller hur?
INGEMAR HAMMARSTRÖM
Läs fler artiklar i Svensk Press.se
