Stockholm – Öresund – Göteborg på tre veckor

Minsveparen M 20 kastar loss från Stockholm, Djurgården söndagen den 30 juli kl.12:00. Tidtabellen för M 20:s resa ser ut som följer, med anlöp i respektive hamn på angivna datum och klockslag:

Nynäshamn 30/7 17:00; Arkö 31/7 16:30; Västervik 1/8 16:30; Byxelkrok 2/8 16:00; Kalmar 3/8 15:30; Karlskrona 4/8 16:30; kvarligger 5-6/8 för passagerarturer, utställning och föredrag på Marinmuseum; Simrishamn 7/8 17:30; Skanör 8/8 17:30; Köge på Själland 9/8 14:00, utställning i Marinestuen; Helsingborg 10/8 18:00; kvarligger 11/8 för utställning på Dunkers Kulturhus med föredrag och minnestavla samt visning ombord för anhöriga till M 20:s besättning 1943; Viken 12/8 10:00; kvarligger 12-13/8 för passagerarturer samt utställning på Sjöfartsmuseet; Gilleleje på Själlands nordspets 14/8 10:00 med passagerartur och utställning i Skipshallerne; Halmstad 15/8 16:00; Varberg 16/8 16:00; Vinga 17/8 17:00; Göteborg 18/8 16:00, kvarligger 19-20/8 för utställning och föredrag på Sjöfartsmuseet samt Öppet skepp i dagarna två.

 Allmänheten välkomnas ombord

Under resan till Öresund medför M 20 en mobil utställning, skapad i nära samarbete med Sjöhistoriska museet och som i text och bild berättar vad som hände i Öresund för 80 år sedan, både ur flyktingarnas perspektiv och de fartygsbesättningar som deltog i räddningsarbetet. I varje hamn välkomnas allmänheten ombord (det kallas "Öppet skepp") för att bese utställningen och samtidigt få den unika möjligheten uppleva ett svenskt örlogsfartyg som deltagit i andra världskriget.

Från patrulltjänst till livräddning dygnet runt

M 20 byggdes och sjösattes i december 1941 och var under krigsåren 1942–45 i huvudsak stationerad i Öresund med patrullering, bevakning, minsvepning och eskort av passerande fartyg. I oktober 1943 gavs M 20 en annan uppgift, att dygnet runt delta i räddningsarbetet med de danska judarna.

Under denna regniga, kalla oktobermånad, och ofta i svår sjögång, kunde M 20 och dess besättning på tio man med kapten Emil Lilienström som fartygschef rädda över 100 judar. Flyktingarna skeppades nattetid ut från Danmark med små motorbåtar och större fiskebåtar - alltid med släckta lanternor för att inte upptäckas av tyska patruller på land eller bevakningsfartyg i sundet - från enkla bryggor, småhamnar och fiskelägen längs hela Själlandskusten.

Mitt ute i Öresund mötte de danska flyktbåtarna minsveparen M 20 och andra svenska örlogsfartyg som i nattens mörker lyfte ombord de ofta dyblöta, frusna, sjösjuka och skräckslagna flyktingarna för vidare transport till säkerheten i de skånska hamnarna. Inom en månad hade flertalet av de 7 000 flyende judarna satts iland i säkerhet i Sverige.

Det är för att hylla detta räddningsarbete som M 20 nu gör denna långresa runt svenska kusten.

M 20 - ägd av Sjöhistoriska museet, drivs av 350 frivilliga

Minsveparen M 20 utrangerades från Svenska Flottan 2005 och ägs sedan dess av Sjöhistoriska museet men drivs och underhålls av Föreningen M 20 med 350 ideellt arbetande medlemmar, varav många tidigare sjöofficerare eller andra som gjort militärtjänst i M 20 eller hennes systerfartyg, plus ett stort antal likaså sjöintresserade kamrater. Vilka, trots fartygets aktningsvärda ålder, ända sedan 2005 har sett till att denna unika minsvepare fortfarande efter snart 82 år är ett i högsta grad levande, sjögående, seglande museifartyg, i skick nästan som nytt och dessutom kulturminnesmärkt av Sjöhistoriska museet.

 

Kontaktpersoner

Anders Torelm, ordförande Föreningen M 20

E-post: anders@sjohaga.se

Tel: 0735-23 29 16

 

Anne Sofie Eriksson, kommunikationsansvarig Föreningen M 20

E-post: annesofie@ordiarbete.se

Tel: 070-467 36 85

 

Gunnar Dahllöf, PR-ansvarig Föreningen M 20

E-post: capgun43@gmail.com

Tel: 070-343 54 11

 

Hemsida: www.minsveparen.se

E-post: kontakt@minsveparen.se

 

BAKGRUND till minnesresan ”Flykten över Öresund 1943”

Svenska minsveparen M 20 deltog dag och natt i mirakulös räddning av Danmarks 7 000 judar

Klockan 07:10 lördag morgon den 2 oktober 1943, när andra världskriget pågått i fyra år, kastar den svenska minsveparen M 20 loss från kajen i skånska Limhamn för en rutinpatrullering i Öresund mellan svenska kusten och danska ön Saltholm. Besättningen på tio man med Emil Lilienström som fartygschef har inte en aning om att det fruktade Gestapo, i det av Nazi-Tyskland sedan 1940 ockuperade Danmark, under den gångna natten genomfört en landsomfattande razzia, koncentrerad på Köpenhamn bara 20 km från M 20, för att gripa, fängsla och deportera landets 7 000–8 000 judar till tyska koncentrationsläger.

När M 20 efter tre timmars patrullering klockan 10:25 förtöjer i Malmö är besättningen fortfarande ovetande både om razzian, att den misslyckats samt, allra viktigast, att de danska judarna gått under jorden strax innan razzian. Men också att judarna, i samma stund som M 20 lagt till i Malmö, börjar lämna sina gömställen för att försöka fly till friheten och tryggheten i Sverige, vilket bara kan ske tvärs över det Öresund som är M 20:s hemmavatten.

    

Mot Sverige med Gestapo i hälarna

Efter att i några dagar ha gömt sig hos vänner, grannar, bekanta och obekanta, i sommarstugor, på små hotell och värdshus, i skjul, båthus, lagerlokaler, på vindar och i källare, alltså varhelst man kunnat undgå Gestapos dörrknackande poliser, beger sig nu nästan alla judar i små grupper till Själlands många kustsamhällen för det avgörande steget att rädda sina liv - genom att ta sig över Öresund till Sverige.

Från tjogtals hamnar, bryggor och båtplatser seglar den första veckan i oktober - och därefter varje natt under hela oktober - en kaotiskt oorganiserad, sällan skådad armada av stora och små fiskebåtar, motorbåtar i alla storlekar, även roddbåtar och enstaka kanoter, alla med högsta fart rakt ut i Öresund, med kurs på närmaste skånska hamn på andra sidan.

     

Skytteltrafik mellan Själland och Skåne

Alla båtar är fyllda av skräckslagna, hungriga, utmattade och frusna passagerare, och utgör den första vågen av judar som, på desperat flykt från den nazityska ockupationsmaktens ökända Gestapoagenter, kommer att lämna sitt hemland Danmark under ett antal ångestfyllda höstveckor.

I en oupphörligt pågående riskabel skytteltrafik, ofta i dåligt väder, skeppas nästan alla judar över till Sverige, merparten från 30-talet fiskhamnar på Själland, från Gilleleje i norr till Dragör i söder, till de skånska hamnarna från Kullen i norr till Falsterbo i söder.

Vissa av de danska båtarna går direkt över till skånska hamnar och vänder snabbt tillbaka efter att flyktingarna hjälpts i land av trygga svenska poliser, tullare och militärer. Många båtar möts ute i Öresund av svenska örlogsfartyg eller fiskebåtar som rekvirerats av svenska flottan för att göra militärtjänst som s k hjälpvedettbåtar.

 

M 20 tar ombord över 100 judar mitt i Öresund

Bland de hundratals deltagande fartygen och båtarna finns alltså den svenska minsveparen M 20, sjösatt så sent som 1941 och under 1943-45 stationerad i Öresund för minsvepning, patrullering, eskorttjänst och bevakning av sjöfarten genom sundet, dag som natt. Men som helt oväntat i oktober 1943 ges en ny, lika viktig uppgift, nämligen att delta i den gigantiska och, mot alla odds, framgångsrika räddningsoperation som kommit att kallas Flykten över Öresund.

M 20 möter de danska flyktbåtarna vid den dansk-svenska territorialvattengränsen mitt i Öresund, där besättningen tar ombord och snabbt transporterar de ofta genomblöta, stelfrusna och sjösjuka flyktingarna till de skånska hamnarna.

För att inte upptäckas av tyskarnas flyg och patrullbåtar sker transporterna oftast nattetid, i sig ett högriskprojekt för alla inblandade eftersom de danska båtarna inte vågar köra med tända lanternor av risk för kollisioner i mörkret. De är dessutom av ockupationsmakten strängt förbjudna att lämna danskt vatten för att fiska eller, självfallet, gå till Sverige med flyende judar.

Av M 20:s bevarade loggboksanteckningar framgår att fartygets besättning på 10-11 man bidrog i räddningen av sammanlagt över 100 judar. Enbart mellan den 7 och 9 oktober räddade man vid sju olika nattliga möten sammanlagt 55 flyktingar, som ute i Öresund togs ombord från danska fiskekuttrar, motorbåtar eller enstaka lastfartyg, och som därefter landsattes i Limhamn, Malmö, Barsebäck och Landskrona.

    

Nära möte med Gestapos judiska fångtransportfartyg

Men redan på förmiddagen den 2 oktober, dvs lördag morgon efter Gestapos iscensatta men misslyckade nattrazzia för att gripa de danska judarna, var M 20 - under  sin patrullering mellan Limhamn och Malmö - nästan inom synhåll från ett tyskt lastfartyg, Wartheland, som Gestapo anlitat för transport av upp till 5 000 av de judar man så säkert hade räknat med att gripa under razzian natten innan. Men med endast 202 äldre judar plus 150 tidigare fängslade kommunister ombord, avseglade Wartheland, med Gestapos snopna agenter stående på kajen, från Köpenhamn klockan 10, med destination till tyska Swinemünde och därifrån till ett koncentrationsläger.

Ovetande om detta fartyg med sin sköra, sårbara last slutförde M 20 - enligt loggboken endast ett tiotal sjömil från de första deporterade danska judarna - sin då händelselösa patrullering innan hon förtöjde i Malmö. Men de följande veckorna skulle det dittills relativt fridsamma sundet mellan Danmark och Sverige komma att trafikeras av ett stort antal mycket annorlunda slags farkoster med tusentals människor på flykt för sina liv än vad detta farvatten någonsin upplevt.

    

Nästan alla judar undkom tyskarnas blixtrazzia

Samtidigt balanserade räddningen av de danska judarna bildligt talat på en knivsegg.  Under flera veckor hade nämligen den tyska hemliga polisen Gestapo, på order av chefen för SS i Berlin Heinrich Himmler, högste ansvarig för massmorden i de tyska koncentrations- och förintelselägren, och med godkännande av Adolf Hitler själv, i det tysta förberett att deportera alla danska judar i den nattliga razzian mellan den 1 och 2 oktober. Efter att Gestapo vid ett inbrott i den judiska församlingen i Köpenhamn lyckats få tag i ett judiskt adressregister, gick drygt 1 300 poliser, assisterade av frivilliga danska SS-män, till verket på fredagkvällen den 1 oktober klockan 21.

När razzian avslutats vid 3-tiden på natten tvingades den tyska polisledningen konstatera att den noggrant planerade aktionen resulterat i ett svidande bakslag: Av de omkring 7 000 judar Gestapo räknat med att arrestera kunde endast 202 gripas, samtliga alltför gamla, sjuka eller svaga för att orka fly undan Gestapos patruller.

Razziafiaskot skakade den tyska ockupationsmakten, som inledningsvis inte kunde fatta hur nästan hela den judiska befolkningen, som genom ett trollslag, gått under jorden i sista stund före razzian.

     

Tyska läckor avslöjade Gestapos razzia

Tilläggas kan att rykten om en förestående aktion mot judarna hade florerat under både augusti och september månad, vilket medfört att delar av den judiska befolkningen börjat planera för en eventuell flykt ur landet. Merparten togs emellertid på sängen, eftersom de inte velat tro på alla lösa rykten. Till skillnad mot alla andra Europas länder som ockuperats av Nazi-Tyskland 1939–41 hade de facto alla danskar, inklusive judarna, i stor utsträckning kunnat leva vidare som före ockupationen, både regering och riksdag till och med den danska polisen tilläts fortsätta arbeta, dock med de tyska ockupanternas artiga men övergripande kontroll och, vid behov, maktutövning.

Vad tyskarna inte visste, eller kunde ana, var att en av deras egna, marinattachén på Nazi-Tysklands ambassad i Köpenhamn, Georg Ferdinand Duckwitz, två dagar före razzian på ett hemligt möte med ledande danska socialdemokrater - bland andra partiordföranden Hans Hedtoft och tidigare statsministern Vilhelm Buhl - hade avslöjat Gestapos omedelbart förestående razzias tidpunkt och omfattning. Utan läckan från denna tyska visselblåsare hade de danska judarna med säkerhet gått ett helt annat öde till mötes än den fristad som det neutrala Sverige erbjöd.

        

1943 skärptes den tyska ockupationen

Att den dansk-svenska räddningsoperationen i Öresund för 80 år sedan lyckades, kan man paradoxalt nog delvis "tacka" ett par av den tyska ockupationsmaktens egna nazister för.

Till skillnad från alla andra länder som ockuperades av Nazi-Tyskland, och där alla judar utan undantag greps och transporterades till koncentrationsläger mot en säker död, så lämnades de danska judarna i fred och kunde leva vidare som alla andra danskar från 1940 till slutet av 1943.

Skälet var att Tyskland var starkt beroende av att "kornboden" Danmarks omfattande livsmedelsproduktion förblev intakt; att ge sig på judarna - som av danskarna betraktades som vilka danskar som helst - bedömdes kunna allvarligt störa denna viktiga industri.

När den tyska krigslyckan började vända efter de katastrofala nederlagen vid El Alamein i Nordafrika i oktober-november 1942 och vid Stalingrad vid Volga i februari 1943, skärptes motsättningarna mellan ockupationsmakten och det till stora delar dittills relativt väl fungerande danska civilsamhället. Danmark hade ju ända sedan den 9 april 1940 "styrts" - under tysk övervakning - av danska regeringar. Men när regeringen till slut avgick beslutade Tysklands Führer Adolf Hitler och SS-chefen Heinrich Himmler att göra processen kort även med de hittills fredade danska judarna.

 

Alla danska judar skulle gripas i nattlig raid

I augusti 1943 beslutades om en strikt hemligstämplad nattlig razzia, som i ett svep skulle infånga alla Danmarks 7 000 judar, varav merparten bodde i Köpenhamn. Tidpunkten för aktionen sattes till klockan 21 fredagen den 1 oktober och skulle pågå hela natten.

Vad ingen i vare sig Gestapo eller SS, som skulle utföra razzian, visste eller kunde ana, var att två av deras landsmän på höga poster i ockupationsmakten, tillika medlemmar i det tyska nazistpartiet, två dagar före razzian läckt tidpunkt och omfattning till en grupp ledande danska socialdemokrater med tidigare statsministern Vilhelm Buhl och partiordföranden Hans Hedtoft i spetsen.

Efter mötet gick budkavlen omedelbart till alla judiska ledare, organisationer och församlingar i Köpenhamn och övriga Danmark, som såg till att nästan alla landets 7 000 judar inom två dagar lämnade sina bostäder och lyckades gömma sig på alla möjliga och omöjliga platser. Varefter de sedan kunde fly över Öresund tack vare den mycket riskabla dansk-svenska skytteltrafiken under denna dramatiska oktobermånad för 80 år sedan.

 

De tyska visselblåsarna

Läckorna om Gestapos razzia kom från två vänner i den tyska administrationen, varav den ene ingen mindre än Werner Best, högsta chef för den civila ockupationsmakten i Danmark 1942-45 och benämnd Riksbefullmäktigade samt dessutom SS Gruppenführer (motsvarande generallöjtnant i armén). Denne hade genom sin höga ställning i det ockuperade Danmark fått kännedom om Berlins beslut om juderazzian och därefter, någon gång under september månad, ha berättat detta för en god vän, Georg Ferdinand Duckwitz som var marinattaché på tyska ambassaden i Köpenhamn.

Två dagar före razzian tog Duckwitz kontakt med de socialdemokratiska ledarna, som på ett kortvarigt hemligt möte delgavs alla uppgifter om den förestående razzian.

Än idag är det oklart varför Best och Duckwitz beslutade sig för att avslöja Gestapos planer, vilket möjliggjorde för den judiska befolkningen att i sista stund undslippa döden i de tyska förintelselägren genom flykten över Öresund.

Med ett möjligt, eller troligt, kommande nederlag i kriget i tankarna - från oktober 1943 tog det bara drygt ett och ett halvt år tills Tyskland kapitulerade i maj 1945 - kanske kalkylerade, trodde eller hoppades Best och Duckwitz att deras "välgärning" att avslöja planen att gripa och likvidera de danska judarna, skulle kunna medföra något mildare domar om eller när deras eventuella agerande som brutala ockupanter skulle dras fram efter krigsslutet.

Om Werner Best på allvar räknat med att hans avslöjande av Gestapos juderazzia skulle påverka de allierades och danskarnas dom över hans styre i Danmark, gick den kalkylen i ett förintande kras: Best dömdes 1948 av en dansk domstol till döden för krigsförbrytelser mot både judar och motståndsmän.

Till skillnad från Best och trots att han varit medlem i nazistpartiet, hyllades marinattachén G F Duckwitz efter kriget som räddare av de danska judarna genom avslöjandet av Gestapos förestående razzia. Han tjänstgjorde även som tysk ambassadör i Danmark 1955-58 och var senare statssekreterare hos Västtysklands utrikesminister (sedermera förbundskanslern) Willy Brandt.

                                     

Fakta om Museifartyget M 20

Den svenska minsveparen M 20, sjösatt 1941, är idag det enda sjögående, kvarvarande örlogsfartyg som deltog i det riskfyllda men framgångsrika räddningsarbetet i Öresund för 80 år sedan. M 20 byggdes för en beräknad livslängd på 10–15 år, men är idag, efter drygt 80 år till sjöss, fortfarande ett i alla avseenden sjögående örlogsfartyg och i skick nästan som nytt.

Fartyget är ett av ett drygt 20-tal likartade minsvepare som i all hast byggdes på svenska varv under 1940–41. M 20 är 27 meter långt, 5 meter brett och med ett djupgående på 1,6 meter. Med tio mans besättning arbetade M 20 under hela andra världskriget med minsvepning, patrullering, bevakning och eskort av konvojer och andra fartyg.

M 20 ägs idag av statliga Sjöhistoriska museet men underhålls och drivs av den ideella Föreningen M 20 med ca 350 medlemmar, varav många f d sjöofficerare och besättningsmän som tjänstgjort i M 20 eller något av hennes systerfartyg.

M 20 erbjuder allmänheten att, mot avgift, göra kortare eller längre turer med en unik, historisk minsvepare som deltagit i andra världskriget.